Tinos naturmiljö

Tinos landsbygd är mycket intressant för de rådande klimatförhållanden och naturmiljön som förvandlats, med jordbrukarnas medverkan, till att utgöra konstgjorda odlingsfält på bergsluttningarna som inte alls var odlingsbara från början. Lantägare och jordbrukare har förvandlat de steniga bergssidorna till odlingsbara jordstimlor disponerade i trappform, genom kallmurar som håller kvar den bördiga jorden och kallas (trappor= “skàles”, i den lokala dialekten). Den här vanan gällde också under antiken på Tinos, med början i det 4e århundradet f.K., då invånarna utformade identiska avlånga horisontella fält vid bergsslutningar, med avsikt att behålla det dyrbara regnvattnet i naturliga vattenreservoarer. På så sätt blir markytan horisontell och jordmassorna stöds och inte förs ner av regnströmmarna.

På insidan av dessa ”skàles”, planterade man fikonträd och vinstockar för att skydda odlingarna från de starka nordliga vindarna och behålla fuktigheten. Man odlade vete, spannmål och bönor. Stenbelagda bergsstigar i trappform användes alltid för att nå de enstaka egendomarna, som avgränsades medelst kallmurar. Dessa var oftast så välgjorda, att man ännu idag betraktar dem med stor beundran och fotograferar dem. Dessa stigar var också avsedda för husdjuren, mulor och åsnor som användes till jordbrukssysslorna. I dessa vindskyddade valar grävde man vattenbrunnar för att odla fruktträd, olika grönsaker och man anlade också mindre olivlundar. Dessa människo-skapade odlingsfält var oftast vindskyddade genom rader av vass som verkade också som fuktighetsbevarande vegetation , som t.ex. vid byn Kòmi.

Tinos byar

Majoriteten av Tinos byar blev till under 1600- talet, när ön nådde sin utvecklingshöjdpunkt. Byarnas disposition och etableringsläge påverkades av klimatiska och socio-kulturella faktorer. Då ön invaderades från havssidan, blev befolkningen tvungen att flytta till de innersta territorierna så som det skedde med byarna Volax och Pyrgos som var omslutna av bergiga trakter för att vara osynliga från de angripande piraterna. Givetvis, finns det några byar som Kardianì och Ystèrnia, men de sistnämnda var osynliga från de östra kusterna, där faran kom ifrån. De nordliga vindarna är mycket starkare än de som blåser på de övriga Kykladiska öarna. Därför var lä-aspekten viktigare här, jämsides med sådana naturkrafter som solförhållanden, de lokala byggmaterialen, markens beskaffenhet och möjligheten till en bra ventilation. Allt detta gjorde att huskropparna grupperades på så sätt att den ena byggnaden låg vanligen ovanpå den andra.

Alla dessa förutsättningar gäller även den arkitektoniska formen av den typiska Tinos bostaden, som också påverkades av några ytterligare klimatfaktorer. Taktäckningen kom vanligtvis i form av terrass p.g.a. bristen på stark nederbörd i form av snö och regn, medan arkaderna under husens övervåningar användes som passager, skyddade från sol och vind. Byarna klättrade uppför bergsslutningar och var orienterade mot läsidan medan de tog väl hänsyn till vattentillförseln och var belagda i närheten av åar eller strömmar. Byarna var trappformade precis som det hände med den öppna landsbygden. Konstruktionsmaterialet, kalkstenen, kommer från närbelägna stenbrott och gatubeläggningen är oftast marmorplattor. Den venetianska närvaron på ön under fyra århundranden i sträck har givetvis påverkat konstruktionsstilen som är säreget för Tinos med tillkomsten av marmorprydnader på hus och kyrkor.

Den kortvariga turkiska ockupationen har inte lämnat några spår inom byggnadskonsten, därför att den varade under en relativt begränsad tid (1715-1821, med vissa avbrott) och var huvudsakligen en formalitet. Den inskränktes endast till guvernörens och några andra tjänstemännens (motvilliga och irreguljära) närvaro.

Bostadsbyggnaderna på Tinos är ett typiskt exempel på den traditionella enkla och funktionella arkitekturen. Regeln var att fasaderna inte alltid hade varit kritvita, som idag. Väggarna var inte putsade och vitkalkade utanpå, just för att blanda sig in i den karga steniga och bergiga omgivningen och inte sticka ut och dra de hotfulla sjöfararnas och angripparnas uppmärksamhet. Idag, är alla byggnader putsade och vitmålade, till följd av ett regeringsdekret som verkställdes före Andra Världskriget som syftade till förbättringen de hygieniska förhållanden. Effekten blev positiv, därför att de vita ytorna reflekterar dagsljuset och man undviker överhettning.

Ett till kännetecken för Tinos byar är frånvaron av försvarsmurar kring husgrupperna. De sistnämnda är endast reserverade för Xòburgo citadellen, den medeltida huvudstaden. Utformningen av stadsbilden på Tinos är ett resultat av bondesamhällets kompakta sociala struktur, med den täta husgrupperingen som följer terrängens naturliga sluttning. De små gränderna bildar en kompakt vävnad som innefattar små torg, kyrkor, kyrkklockstorn, skolor, offentliga och kommersiella byggnader mm. Ett till intressant aspekt är de offentliga tvättstugorna som stöds av kolonnader och är marmorklädda in och utvändigt. De har flera vattenbassänger eller vasker och liknar de som finns i södra Italiens landsbyggd. Man har restaurerat alla dessa intressanta minnesmärken över dåtidens vardagsliv, trots att de står oanvända idag för att de fyller inget syfte. I de Kykladiska byarnas bostadskvarter och särskilt på Tinos, har det centrala torget bredvid kyrkan den största betydelsen. Stora kyrkan är naturligtvis tillägnad skyddshelgonet i varje by. Det kan finnas flera mindre torg i en och samma by. T.o. m. i hamnstaden (Chora), som har genomgått många förvandlingar p.g.a. modernismens framkomst under sextitalet och de relativa rivningsraserier som framgången förde med sig, finns det lyckligtvis konklaver där man tror att tiden har avstannat.

Byarnas olika namn har sitt ursprung i den feodala tiden och de slutar ibland i -àdos (Moundàdos, Tarambàdos mm.) Andra namn, som “Kòmi”, “Pyrgos”, “Stenì” mm, bär antikens influens från både forntiden och klassiska perioden (ex.vis Komi = Stad.) Några ytterligare byar har fått sina namn från de första bosättare såsom “Kàres” “Karià”, medan det finns andra som beskriver trakten där de byggdes på, som “Loutrà” (Βad), “Tripòtamos” (Tre åar) eller “Kròkos”(saffran).

Den typiska Tinos bostaden

Bybornas bostäder är ett intressant exempel av folkkonst. Enkelheten är kännetecknet och planlösningen är funktionell och undviker allt som är överflödigt. Bostäderna är små och har begränsade öppningar som placeras i fasaden som välter mot syd, medan sidofönstren är ytterst få om de överhuvudtaget finns. Konstruktionsmaterialen är å ena sidan kalkstenen som är lokala och å andra sidan marmorbeklädnader och dekorationer. Golvbeläggningen i husen består av marmorplattor eller andra inhämska stenplattor och komprimerad jord i källare och biutrymmen. Bostäderna består av en stor sal som kallas salongen. Bakom den placeras några fönsterlösa rum (sovalkover) som välter mot denna. Belysningen och ventilationen får de här små rummen genom denna stora sal. Vidare finns det ett kök med eldstaden. På nedre våningen under bostaden finns förrådet där man förvaran skörden av olika jordbruksprodukter, bakungnen för bröd sam redskapen för framställning av vin och “rakì”.

Framför husentrén på övervåningen, finns det en sorts utvidgad balkong eller terrass, som omges av marmorklädda sittplatser och fungerar som vistelseutrymme för de besökande och familjens gäster i övrigt. Vid avsatsen, finns det ofta något marmorbord och flera blomkrukor av lergods eller avlagda (vitkalkade) olivoljedunkar. Här finns det också en smal trappa som leder till husets terrass. Den här beskrivna övervåningen når man genom en brand huvudtrappa som är oftast marmorklädd också. På ömse sida av huvudingången finns det två symmetriskt placerade fönster. Ovanpå var och en av dessa vilar de halvcirkelformade överstycken som kallas “ypèrthyra av Tinos” uthuggna på vit marmor. De är dekorerade med reliefer och är ofta perforerade för att åstadkomma en god ventilation av bostadens inre delar. Några återkommande dekorationsmotiv och symboler finns avbildade på dessa överstycken, i form av t.ex. cypresser, stjärnor, duvor, skepp samt olika geometriska former som kantas av miniatyrkolonner som bär småskaliga valv.

Husens skorstenar sticker ut från terrasserna och är vackert utformade som lerkrukor i olika former. De kompletterar den konstnärliga utsmyckningen av bostäderna och förenar den praktiska med den dekorativa aspekten. Bostadens interiör har en enkel stil och kännetecknas av ett stort valv som delar den stora salongens tak mitt itu. Valvet kallas “vòlto” (av lokalbefolkningen), medan olika nischer i husets väggar används som små hyllor. Volto-konstruktionen återfinns i all Kykladisk arkitektur och används för att lasta av takkonstruktionen. Bostadens inredning består av endast det nödvändigaste möblemanget dvs. matbord, buffé, soffan och kistan. Alla dessa möbler dekoreras av vita spetsdukar, medan fönstergardinerna är också gjorda som handarbeten med vackra spetsdekorationer. Tinosbornas levnadsstandard har alltid varit högre än det som fanns på det grekiska fastlandet. Ett bevis på det är att husdjuren inte delade bostadskvarter med människorna, utan bodde i särskilt byggda konstruktionen utanför bygränserna som t.ex. stallar, kyklinggårdar, grisgårdar, duvslag osv.

Stora och små Kyrkor och Kappeller
(i städer och på landsbygden)

Tinos har varit ett religiöst centrum sen antikens tid, när man dyrkade Poseidon och Amfitrite med många pilgrimer som strömmade in från hela Grekland. Den religiösa aspekten av ön bevarades under flera århundraden och är kvarstår ännu idag. Det stora antalet kyrkor som byggdes på Tinos är ett bevis på den religiösa andan på ön. Kartläggning av alla kyrkor har inte kompletterats än, för att de är över ett tusen Ortodoxa och Katolska kyrkor och uppgiften är svår. Folkkonsten har producerat enastående kyrkor som påverkades av olika arkitektoniska stilar från både öst och väst. Några av kyrkklockorna är underbara i sin enkelhet. De är byggda med lokala stenar och prydda med marmordekorationer. De flesta församlingskyrkor i byarna byggdes under bysantinska tiden och fortsatte under senare tid, under Venedigs dominans mellan åren 1207 och 1715. Under 1800 talet fortsatte man att bygga kyrkor p.g.a. ett speciellt avtal med Turkarna, under den korta perioden Tinos tillhörde det Ottomanska Imperiet. Följaktligen, fick invånarna bygga hur många kyrkor de ville med resultat att på nästan varje egendom fanns det idag en privat kappell som ansågs ett privilegium och en välsignelse som tillfaller ägarens familj.

Skötseln av en sådan privat kyrka, som går i arv från varje generation till nästa, anses som en glädjebringande plikt, utan att folk tar hänsyn till omkostnader. När skyddshelgonet firas i en by håller man en kyrklig fest, en “panighyri”. Detsamma gäller för privata kyrkor och alla gäster är välkomna att delta i festen, dvs. familjen, vänner och även utomstående som sitter efter mässan och blir bjudna på mat o dryck. Banketten bekostas antingen av hela byn eller av ägarens familj. Den här festmåltiden består av antingen traditionella förfriskningar kaffe, rakì och lukùmi (turkisk delight), eller också tilltugg och huvudrätter av olika slag. Dessutom, under jultid bjuds man på knapriga fritterade (pankaks liknande) rullar, dränkta i honung som kallas ”dìples” (se receptförteckningen), medan under påsk festligheterna bjuds man på de Italiensk – inspirerade söta bakelser med färsk ost som kallas “skepastès”. Oftast inskränker man sig inte till sötsaker, utan bjuder man på olika lokala maträtter som t.ex. den utsökta runda tinos-osten, vindränkt skinka kallad “loùza”, vitlökskorv kallad “skordàto”, kronärtskockor i olje- och vinäger-sås och, till detta, rikligt med ortens vin.

Tinos kyrkor faller under tre kategorier: Församlingskyrkor som är belägna centralt i byarna eller huvudstaden “Chora”, kappeller som är mindre kyrkor vid katedralerna och slutligen de otaliga landsbygdens små kyrkor som råkar vara mestadels privata. Dessa är alltid vitkalkade och de finns utspridda nästan överallt på varje kulle, stenig bergsluttning, vid stränder, bland de trappformade odlingsfälten längst vandringsstigar eller i huvudstadens omedelbara omgivning. Nästan varje dag kan man någonstans finna en kyrka som firar skyddshelgonet med en “panighyri”, som ger möjlighet till vänner och bekanta att träffas, umgås och komma ihåg gamla Tinos anor och seder. Kyrkklockorna är sevärda och kommer i olika versioner. Ibland är de skilda från kyrkornas huvudbyggnader.

De äldsta kyrkorna saknar fönster medan de som byggdes lite senare har flera fönster runt omkring. Samexistensen av de Ortodoxa och Katolska trosbekännare har också påverkar de respektive kyrkornas arkitektoniska stilar. Det finns till och med ett sällsynt fall av en kyrka som sammanfogar de bägge dogmerna. Den ligger vid berget “Tsikniàs” och är tillägnad Sankta Katerina. Generellt gäller det att konstruktionsmaterialet för dessa små kyrkor är detsamma som används i bostadsbyggnader. Takkonstruktionen vilar på träbalkar som i sin tur bär stora stenplattor. Vissa fasader har prydnadselement som dateras till 1900 och 2000 talen.

Dove-cotes

Tinos duvslag är de små byggnader som har använts till duvuppfödning, en syssla som husbönderna höll på med under flera århundraden, ändå sen antiken. Det är här som duvorna har haft sina fågelbon även i fortsättningen under kristendomen (med duvan som symbol för den Helige Ande) och därför tog man speciell hänsyn till den här fågeln. För grekerna symboliserar duvorna freden och ömheten. Man har tillägnat dem många dikter och sånger och de finns representerade i reliefer, handarbeten och konsthantverk.

Man kan finna duvslag i de andra Kykladiska öarna, men bara Tinos kan skryta med de speciellt dekorerade duvslagen som har blivit öns symbol. De inhemska byggarna visste väl att, för att gynna och attrahera duvorna, måste konstruktionerna lokaliseras nära vattendragen och mitt på de odlade fälten i de bördiga vallgångarna. Man undvek bergiga trakter där det blåste hårt. Man borde underlätta fåglarnas tillgång till vatten och föda och göra det lätt för dem att hitta hem till sina nästen. Vid sidan av den praktiska användningen av konstruktionerna, fick de också fungera som en status symbol för ägarnas familjer.

Ägandet var prestigefyllt och förenat med välsignelse. De små byggnadsverk som kallas för duvslag har små dimensioner och två våningar, i vanliga fall. Bottenvåningen användes som förråd för jordbruksprodukter och redskap, medan övervåningen som var rikligt dekorerad var avsedd för duvornas näst. På både utsidan och insidan uppdelades duvslagen i små fack eller nyscher som var kvadratiska eller trekantiga. Konstruktionsmaterialet var den lokala stensorten och de var oftast vitkalkade. På bottenvåningen fanns det inga öppningar förutom en liten dörr, för att undvika skadedjur som råttor och ormar. Stenflisor användes för att dekorera fasadernas övervåningar och hade olika former som var för det mesta symboliska (romber, trekanter, sol, cypresser etc.) De utgör de s.k. “arkitektoniska broderier”.

Alla dessa duvslag räknas som byggnadsminnen och är sällsynta på andra öar. Det är endast på Tinos man möter sådana fina duvslag som är ett uttryckssätt för lokalbefolkningens konstnärliga läggning. Duv-uppfödningen på Tinos har antika anor men den systematiska “odlingen” blomstrade under den Venetianska tiden då den härskande eliten utnyttjade den s.k. “droit de colombiers”, eller ”duvslags-rätten” (på Franska språket) som vidareutvecklades av Tinos lokalbefolkning. De flesta av dagens befintliga duvslag byggdes under 1800 och 1900 talen. Sysselsättningen med produktionen av duvkött hade en så stor utsträckning, att man exporterade största delen av det producerade duvköttet. Konserveringen av köttet i glasburkar i olje- och vinägerlag gjorde att den här deliketessprodukten var mycket efterfrågad i övriga Grekland men också i Smyrna och Kostantinopel, där det bodde många greker. I vissa fall kan man smaka de traditionella duvbaserade recepten på Tinos byar ännu idag.

Man borde också tillägga att duvodlingens biprodukt, exkrementen användes som gödsel av lokalbefolkningen. Det exakta antalet duvslag är fortfarande okänt idag men överskrider säkert de 1000 exemplar, som finns huvudsaklingen i de centrala delarna av ön nära byarna “Tarambàdos” och “Tripòtamos”. För några årtionden sedan företog föreningen ”Grönskans Vänner” ett begränsat restaureringsprojekt för bevarandet av cirka 140 duvslag med pengar som man fick genom donationer, bidrag och frivillig arbetskraft. Målet är att återuppliva alla de 1000 duvslagen på Tinos.

Väderkvarnar

Tinos var det idealiska stället för väderkvarnar p.g.a. de starka nordliga vindarna som blåser här. Kartläggningen av väderkvarnar har bevisat att samma förhållanden råder för dem som för de existerande byarna på Tinos dvs. att väderkvarnens antal är det största i förhållande till andra öar med lika stor befolkning och yta. Redan under antiken, påstås det att det fanns cirka 80 väderkvarnar på ön som mal korn och vete för inhemskt bruk, men också för de närliggande öarnas behov. Under Venetianernas tid fick väderkvarnarna tillmötesgå näringsbehovet av hela befolkningen som faktiskt hade tredubblats.

Konstruktionsmaterialet var den lokala kalkstenen och läget var kullarna runt omkring bosättningarna, så att man kunde lätt transportera sädesslagen dit. De finns överallt på ön, antingen i rader eller på ödsliga ställen som enstaka byggnader. De runda byggnadskonstruktionerna hade flera nivåer. Grindningen sker genom ett stort trähjul som placeras utanpå och är försett med 10 vingar som var också av trä. På dessa vingar fäste man trekantiga seglar av tyg som rullades ut fullt eller i mindre utsträckning, beroende på den rådande vindstyrkan. Hjulet fästes på en stor horisontell stubbe vilken stod under ett konformat tak som var täckt med vass eller andra växter.

. 
         

Taket och hjulet roterade kring en trätrumma som manövrerades av mjölnaren i rätt riktning för att utnyttja vinden maximalt. Vindkraften förs från den roterande axeln via kugghjul som är gjorda av trä till ett runt stenpar. Den övre stenen, löparen, roterar mot den undre fasta stenen, liggaren. På kullen över byn ”Ysternia” finns fortfarande ruinerna av en grupp uppradade väderkvarnar därför att, från den närliggande lilla hamnen nedanför, bedrev man export av mjöl till de angränsande öarna och på så sätt kan man säga att det fanns en sorts “kvarn verksamhet av pre-industriell natur”.

Under befrielsekampen mot det turkiska herraväldet, fick den grekiska flottan proviantera genom samma hamn och fortsatte att göra det under fredstid under landets första självständighetstiden på 1800 talet. Under andra världskriget var de lokala mjölnarnas patriotism mycket beundransvärd, därför att de trotsade den tyska krigsmaktens förbud och konfiskeringsrisk genom att arbeta i smyg och mala sädesslag under nattetid. Följaktligen riskerade mjölnarna livet. Detta var nödvändigt för att det rådde hungersnöd bland Tinos befolkning. Väderkvarnar var i funktion under några decennier efter andra världskriget upp till år 1970, när den sista möllan nära byn ”Kambos” slutade sin verksamhet.

De få väderkvarnen som finns till beskådning i dagens läge är enastående exemplar av folkkonst gjorda av lokala hantverkare och står som ett bevis på betydelsen av Aeolus, vindarnas gud, under flera århundraden. Alla beståndsdelarna var inhemska förutom de runda stenarna som kom från ön Milos, den enda som producerade och exporterade dem till alla egeiska havskustområden. Mjölnaryrket gick alltid i arv från far till son. Mjölnarna var de bästa meteorologerna liksom sjömännen och de visste allt om väderprognoser och vindarna, därför visste de också var man borde anlägga en väderkvarn. De bad till kvarnarnas skyddshelgon, speciellt till Sankt Nikolas “sjöfolkets helgon” och hängde hans ikon jämsides med dem som föreställde Sankt Jörgen och Sankt Minàs, på kvarnens innerväggar, för att få helgonens välsignelse.

Vattenkvarnar

För att mala de olika sädesslagen använde man på Tinos vattenkvarnar också. Det finns bevis på antika vattenkvarnar redan under första århundradet f.K. men vi vet inte säkert när de introducerades på Tinos. Dessa vattenkvarnar bevisar att det fanns vattenströmmar och man bör lägga till minnet att Tinos kallades också “Hydroussa”, (vattenrik). Dessa vattenkvarnar fungerande oftast som olivpressar, med en annan utrustning förstås, för att få fram olivoljan. Dessa vattenkvarnar anlades i grupper längs strömmarna, särskilt nära byarna “Livada”, “Marouli” och “Perastra”. De slutade användas för några decennier sedan för att de blev överflödiga och ersatta av modernare metoder.

Stenhuggningskonsten

Marmorkonsten blomstrar överallt på Tinos där flera konstnärliga föremål finns att beskåda längs vägarna, i kyrkorna, på torgen, inom bostäderna och i offentliga och privata utrymmen. Den tiniensiska marmorn är bearbetad med stor inspiration, kärlek och fantasi av hantverkarnas och skulptörernas händer. De har skapat statyer, monument och reliefer av hög konstnärligt värde genom att utnyttja den utomordentligt fina råvaran som kommer i vita och gröna nyanser.

Tinos marmor klär otaliga monument både inom Greklands gränser och utomlands som ex.vis Museet i Louvre och Buckingham Palace. Skulptörernas skicklighet beror på intuitionen, kärleken och tillgivenheten som resulterade i att den här ön blev “den traditionella marmorkonstens friluftsmuseum”. I vartenda lilla hörn i Grekland och även utomlands kan man finna tiniensiska marmorkonstverk. De mest berömda exemplen hittar man som gravmonument på de olika kyrkogårdarna (som t.ex. vid byarna “Pyrgos” och “Platià”), på fästningarna, på fontäner, de gemensamma tvättstugor i de olika byarna, som prydnadsföremål i offentliga och privata byggnader och kyrkor mm. Man bör nämna de karaktäristiska halvcirkelformade överstycken i marmor som placeras ovanför ingångarna och fönstren av hus och kyrkor, som kallas ypèrthyra. Den dominerande sysselsättningen på Tinos före industrialiseringen, med början efter år 1845, var marmorverksamheten antingen vid stenbrott eller vid marmorverkstäder som sysselsatte inte mindre än ett tusen hantverkare.

Marmorkonsten och skulptur

Sagan berättar att antikens främsta sculptör, Fidias kom till Tinos och lärde ut sin konst till invånarna och som bevis har man alla arkeologiska minnesmärken som finns på ön. Den lokala marmorn har använts för att konstruera Templet som tillägnades Poseidon (Neptunus) och Amfitrite vid stranden “Kionia” på Tinos. Dessutom, sysslade marmorhuggare med tempelkonstruktionerna på antikens heliga ö, “Delos”. Stenbrotten för den gröna marmorn var produktiva hela tiden sen antiken, under romersk tid och under början av den kristna eran. Den största utvecklingen fick, dock, marmorkonsten efter befriensen från Turkarna år 1830, när Tinos lyckades bli det viktigaste marmorcentret i Grekland och ett av de främsta i hela världen. Tinos skulptörerna hade det bästa ryktet och gjorde ön berömd i hela världen. Själva den konstnärliga miljön på Tinos inspirerar konsnärer av alla slag. Stränderna, klipporna och växtligheten inspirerar bildkonstnärer med resultat att de bosätter sig på ön Tinos.

Utvecklingen av marmorkonsten beror på följande faktorer:

• De rådande ekonomiska och sociala förhållanden i Grekland under artonhundratalet.

• Den venetianska ockupationen och den Katolska tron med sina traditioner som gynnade bildkonsten
  

• Tinos alv, som har flera olika sorters marmor i vita och gröna nyanser, särskilt i den nordligaste delen av ön.

• Befolkningssammansättning som innefattade ett stort antal konstnärer och skulptörer vilka inspirerade den övriga befolkningen att sysselsätta sig med konstnärliga yrken och utnyttja den befintliga talangen.

• De stipendier som utlyses av den administrativa enheten av Madonnakyrkan som bidrog till vidareutbildning av stora konstnären som Ghizis och Lytras och, naturlitvis,

• “Yrkesskolan för de Figurativa Konstarter ”, som finns i byn “Pyrgos”.

Alla dessa faktorer har bidragit till Tinos invånarnas sysselsättning med marmorkonsten och marmorhanteringen i stort på nästan alla nivåer med början från stenbrott och fulländningen i den sublimala konstarten av marmorskulpturen. Enligt den tillgängliga dokumentationen har den första marmorverkstaden på ön grundats på byn “Pyrgos” under 1600 talet. Sen dess, har flera marmorverkstäder bildats och konkurrensen som följde gynnade deras spridning till resten av ön. Höjdpunkten nåddes under 1800 talet. Tinos marmorhantverkare reste runt hela Grekland och utomlands och skapade marmor konstverk samt prydnadsföremål för stora byggprojekt som var originella och mycket viktiga för Greklands Konsthistoria. Resultatet är att vi kommer i kontakt med mästerverk på hela Tinos: i kyrkor, i privata hus, i form av reliefer och statyer, i fontäner, i gravmonument, i minnesplattor etc. De välkända Tinos skulptörerna Giannoùlis Halepàs, Dimitris Filippòtis och många fler anlitades för att utföra marmorskulpturer och byggdelar som utgjorde viktiga delar i många nygrekiska byggprojekt som till exempel: Kungliga Slottet, Universitetsbyggnad, Vetenskapsakademin, Tekniska Högskolan och så många andra som förverkligades tack vare donationerna till den nybildade Grekiska Staten från de stora Magnaten dvs Tekniska Högskolan, Arkeologiska Museet, Nationalbiblioteket, Akademin, Zappeion Megaron etc. Trots den stora krisen som drabbade alla marmorverkstäder under andra hälften av 1900 talet, har en ny era för de traditionella marmokonsten återskapats, beroende på mass-turismen.

Ett nytt intresse visades för renovering av kulturminnesmärken och konstruktionen av modernare byggnadsverk för turism i en s.k. ny-kykladisk stil. Detta bidrog till fortsättningen av marmorhantverket särskilt i byarnas “Pyrgos” och “Ysternia” marmorverkstäder, nära de viktigaste stenbrotten. Ett stort antal marmorskulpturer är utställda på Tinos olika konstmuseer men också i byarnas olika Kyrkor och Kapeller.

Marmor överstycken

De typiska halvcirkelformade eller fyrkantiga överstycken som är perforerade, kallas för “ypèrthyra” på Tinos och är ett särskilt kapitel inom den lokala marmorkonsten. Man kan finna dem överallt och de är fina konstverk utarbetade av anonyma hantverkare. De fungerar som dekorationer på de flesta traditionella hus på Tinos. Ibland, fungerar de också som ventilationsluckor som också tillåter ljusinsläpp i kyrkor och bostäder. Av arkeologerna anses dem som en utveckling av antikens massiva Mykenska trekantiga stenbalkar som avlastar stenkonstruktionerna ovanför dåtidens imponerande portaler. Än idag har flera av dessa överstycken behållit sin roll i hamnstaden och på landsbygden, i både kyrkor och bostäder. De placeras i regel ovanför ytterdörrar och fönstren men de finns också ovanför innerdörrar, för att belysa och ventilera de innersta rummen som saknar fönster utåt. Som dekorationsmotiv använder man bysantinska och venetianska motiv som fåglar, skepp, blommor, fiskar, träd (cypresser) och andra geometriska former av symbolisk natur. Ibland föreställer de ”heraldiska” symboler för prominenta familjer samt symboler mot ”det onda ögat”, särskilt när det gällde de bäst bemedlade familjer.

TRÖSKNING OCH RENSNING AV VETE ELLER KORN

Tinos besökaren har chansen att se och beundra en till stenkonstruktion för jordbruket: det är tröskplatsen som är skapad med stor omsorg av de duktiga stenhuggarna. Tröskplatserna finns på nästan alla odlingsfält i landsbygden och många finns kvar ännu idag. De är cirkelformade med en diameter på 4-5 m och är sten- eller marmorbelagda. De omringas av en krans av utstående stenplattor som är 50-60 cm höga. Utanpå den här stenringen står det ytterligare en rad stenar (kallad “aggiùri”). Förr i tiden, brukade tröskningen av vete eller korn starta i början av juli månad. Man tog hjälp av stora djur antingen ett par kossor eller en ko och en mula eller åsna som bands till en bräda och gick runt tröskplatsen och trampade på säden som hade buntats till kärvar. Jordbrukarna samlade sädeskärvarna runt omkring den runda tröskplatsen och började med att kasta in 8-10 stycken buntar eller kärvar och fortsatte med nedtrampningen av de skördade kärvarna. Genom att gå runt i cirklar, trampade de stora djuren dessa kärvar för att urskilja halmen från vete eller korn.

Så snart nedtrampningen av första omgången buntar var klar och jordbrukaren nöjd, kastade man in en ny omgång kärvar och så vidare tills hela kvantiteten bearbetades på ett liknande sätt. Genom att gå runt under den heta solen, blev jordbrukaren som följde djuren både törstig och hungrig och därför försåg man honom med färskt dricksvatten och någonting att äta från några andra familjemedlemmar som föjde hans ständiga runda gång. Senare kom fläktningens tur. Det här momentet gjorde man nästa dag, tidigt på morgonen eller vid soluppgången när det blåste en svag vind som skulle föra bort halm, agnar osv. Vinddragets styrka och riktning bedömdes i förväg genom att kasta en liten kvantitet söndertrampade sädeskärvar upp i luften. Fläktningen utfördes med hjälp av en trident gjord av trä, den så kallade “dikriàni”. På så sätt samlades all halm runt omkring tröskplatsen och senare fördes det bort till förrådet för att användas som djurfoder under vintern. Havre eller korn, som var tyngre, hamnade på tröskplatsen och sållades två gånger (genom två såll med olika maskvidder). Senare fyllde man stora jutevävssäckar med korn som fördes bort till kvarnen (väderkvarn eller vattenkvarn) för att bli till mjöl.

KULTURELLA FÖRENINGAR

Tinosbornas kärlek till hemön är känd och kan bevisas genom de cirka 50 kulturella föreningarna som fanns på ön för några år sedan. Det finns knappt en by, distrikt eller liten ort på Tinos som inte har en egen förening. Den första någonsin har varit den så kallade “Tinosbornas Broderskap i Atèn”, som grundades 1876. De övriga Föreningarna har bildats med anledning av nostalgin för den egna byn, kyrkan, skolan och familjebostaden som t.ex. de som tillhörde byarna “Karyà” och “Kardianì”.

The causes they have endorsed are really varied and, to a great extent, a lot of the initiatives for the preservation of customs are owed to them. They also care about protecting the village architecture from external influences, when urban planning is concerned.

In addition to dealing with projects of common interest, their important contribution to the preservation of dove-cotes, paths, raki-brewing shops, windmills, threshing grounds and dry-stone walls, is worth mentioning.

Worthy of remark is also the arrangement of cultural events, by inviting well-known scholars to give speeches on educational, religious and cultural matters. The island visitor has the chance, mainly during the summer, to choose between a number of significant events to attend and, at the end of the event, enjoy Tinian hospitality

TINIAN PRESS

In 1877 the first newspaper of the island appeared under the name “Tinos” with Mr. Nik. Aggelidis as editor, while the “Voice of Tinos” followed, in 1881. During those 130 years, over 60 newspapers have been published, some with a lasting and others with a transitory presence. Their contribution in promoting the cultural inheritance of the island is very important, while they still are the link between Tinian people -wherever they are- and their birthplace. Furthermore, the Tinian Press blocked the progress of some initiatives that would cause a negative environmental impact, not hesitating to act against powerful interests. Until recently, the following newspapers and magazines were circulating:

“ The Cycladic Light”(1950)

“ Tinos Pharos”(1959)

“ Isterniotika” ( News from Isternia) (1983)

“ Tinian Interests” (1993)

“ The Voice of Karya” (1998)

“ Kardiani News” (1999)

“ Mandata”( recent news in slang) (2000)

“ Tinian Hinterland” (magazine-2002)

“ Tinos Citizen” (news-letter of Tinos borough)

“ In action” (news-letter of Exoburgo borough)