ARKEOLOGISKA PLATSER
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Greek English French Italian Russian
Swedish Polish
 

"KIONIA" HELGEDOMEN PÅ TINOS

Ο αρχαιολογικός χώρος των Κιονίων στην Τήνο"Kionia" Templet har varit en av de främsta kult-ställen för hela antikens Grekland och dess konstruktion sammanfaller med grundandet av Tinos hamnstad i början av 4e århundrandet f.K. Det här er det enda Kykladiska tempel som är uteslutande tillägnat havsguden Poseidon (Neptunus). Enligt några arkeologiska kvarlämnor, har samma gud dyrkats för sina helande krafter (förresten, ansågs läkarna som riktiga hjältar, av de gamla Grekerna). Vid slutet av det 4e århundrandet f.K., styrde Alexander den Stores efterföljare och speciellt Antigonidernas och Lagidernas familjer, hela den Kykladiska ögruppen och därför företog de sig några grandiösa byggnadsprojekt, som innefattade Poseidon Helgedomen vid stranden ”Kionia”. Den “makedonska sjärnan”, som symboliserar kungariket tillhörande Kung Filip den Andres dynasti och finns på hans gravmonument, återfinns även vid Kionia Templet, precis på takkonstruktionen av den marmoklädda vattenkällan. Det finns ett tecken på fornhistorisk mänsklig närvaro väster om Templet, men man saknar bevis på en kontinuerlig närvaro före just det 4e århundrandet f.K. Under samma tidsperiod, har det administrativa centret flyttats från "Xòburgo" fästningen till hamnstaden.

1.Byggnad D
2.Poseidon och Amfitrites Tempel
3.Varmbadhus C
4.Byggnad B
5.Vattenfontän
6. Den monumentala Altaren
7.Nausios exedra
8.Den stora gallerian
9.Varmbadhus N
10.Byggnad Q


           Κάτοψη Κιονίων

Innan man anlade Templet där, hade man bevisligen ett tidigare tempel inne i en lund. För att blidka sjögudens raseri, bad sjömännen till Poseidon, för att få en lugn resa till Delos, dåtidens heliga ö. Återuppbyggnaden av det berömda Poseidon och Amphitrite templet dateras till mitten av 4e århundrandet f.K. Den arkitektoniska rytmen är Dorisk, rigorös och enkel, med ett originellt tillskott av tiniensisk inspiration, som t.ex. en platå vid färskvattenkällan. Konstruktionsmaterialet är uteslutande lokalt, dvs “gneiss” och marmor i olika färger. Helgendomens dekoration var utförd av följande marmorskulptörer, som kom från olika delar av Grekland, som Telesinos från Atèn, Agasias från Efesssus (i Mindre Asien), medan Andronikos av "Kyristos", som kom från Makedonien, konstruerade ett stort solur (som finns utställt i Tinos Arkeologiska Museum). Byggprogrammet, som förverkligades under 2a århundrandet f.K., innefattade den monumentala konstruktionen av den stora kolonnaden och altaret och sammanföll med den stora ekonomiska framgången av de Kykladiska öarna. Under samma tid, blev Delos en frihamn och många utlänningar, och speciellt Italienare, bosatte sig där. Under tiden för det Romerska imperiet, hade byggnadsverksamheten minskat för att stå helt stilla, lite senare.

Αρχαιολογικός Χώρος ΚιονίωνDen gamla gloriösa tiden försvann redan under det första århundrandet e.K, när templet slutade gradvis att användas och det övergavs helt under det 3e århundrandet e.K. Det Romerska Imperiets problem utökades med anledning av inkursionerna av “Eruler”, de nordiska stammarna, som förstörde Atèn under åren 267-8 e.K. och den 600-åriga tillväxtperioden tog slut. Det som fanns kvar var endast en förbränningsugn för keramik, som fungerade bland templets ruiner. Då, besöktes den övergivna helgedomen endast av de som sökte byggnadsmaterial för de egna konstruktioner. Templets rykte är bekräftat av historikern Strabon, som berättar att det var "grandiöst och sevärt", och dess rykte var spritt överallt inom det Grekiska fastlandet, den Italienska halvön och Mindre Asien. I det här Tempel av Poseidon (eller Neptunus), organiserade man fester tillägnade havets Gud som kallades "Poseidonia" och "Poseidia" (under januari-februari). Flera människor från hela Grekland kom då, för att delta i festerna som innefattade teater-tävlingar och djur-offrande ceremonier. Man vet att i templet fanns det två stora statyer av Poseidon respektive makan Amfitrite, enligt den skriftliga dokumentationen. Även Poseidons fru hade helande krafter, som var speciellt ägnade åt de kvinnor som inte kunde få barn. Den här helgedomen var jämförbar endast med Asklepios templet (Esculapius) i Epidaurus, som man besökte i hopp om att botas från någon sjukdom. Det angränsande grönområdet nära havet, hade en helande effekt för människokroppen. Tempelprästerna hade medicinska kunskaper också, jämsides med sina religiösa plikter och de utförde olika kirurgiska operationer på patienter.

Kulten fortsatte under en viss period och t.o.m. de första kristendomsåren på 400 talet e.K., då folk övergav antikens gudar, “Dodecatheon” (tolvgudsdyrkan) och anslöt sig till den nya religionen, Kristendomen.

Den avgörande förintelsen av Poseidontemplet skedde under det Venetianska och Turkiska herraväldet, då erövrarna använde antikens kvarlämnor som konstruktionsmaterial för olika hus och kyrkor. Under utgrävningsarbeten, som företogs av de Belgiska arkeologerna H. Demoulin och P. Graindor i början av föregående århundrandet (1903 och 1905), fann man kvarlämningar av templet, vattenfontänen, statyer, mosaiken och den välkända Andronikos sol-klockan. Delar av ovanstående föremål kan beskådas vid Tinos Archeologiska museum.

 

XÒBURGO

    
      Το Ξώμπουργο Τήνου

Den steniga Xòmburgo kullen ligger vid en höjd av 640 m och dominerar det kringliggande landskapet i öns centrala trakter. Fästningen är en referenspunkt för Tinos och syns långtifrån när båten närmar sig hamnen, som en välkomstsyn för resenärerna. Det gamla citadellet har alltid symboliserat säkerheten för befolkningen, beroende på sin naturliga placering. Historiska data börjar under antikens tid, men här refererar vi till endast de skriftliga källor och de utförda utgrävningar. De första tecken på mänsklig närvaro börjar redan under Bronsåldern, när man konstruerade den första muren på Xòburgo. Tidigare var befolkningen bosatt på den spetsiga kullen "Vriocastro" vid havet, men fick överge den och flytta till det säkrare stället på Xòburgo, troligen för att undvika piratangrepp.

Bosättningen på den karga klippan av Xobourgo fortsätter under den s.k. ”Undanskymda Eran” och vidare under den ”Geometriska perioden”. Det finns en gravplats utanför murarna som upptäcktes tack vare Arkeologiprofessorn Nota Kourou, och är en vanlig företeelse under den här perioden. De utgrävda groparna, som användes som rituella eldstäder, dateras under samma tidsepok (10de-7de århundranden f.K.), medan Templet av den Stora Gudinnan och hennes dotter kommer från den arkaiska perioden. Dyrkan av föreg. Helgedomarna var vanlig under den kulten som kallades ”Dodecatheon” (tolvgudsdyrkan). Det gällde inte mindre än jordens gudinnan Dimitra (Ceres) och hennes dotter Persefone. Säkerheten och friden som rådde under den där s.k. ”Klassiska tiden” i det egeiska havet, har gett invånarna möjligheten att överge Xòburgo fästningen och grunda en ny stad närmare kustområdet, där den ännu finns idag. På så sätt, blir det klippiga berget oanvändbart under Bysantinska eran och, långt senare under medeltiden, blir det användbart på nytt och når sin höjdpunkt. Inkursionerna från havet vid upprepade tillfällen har tvingat Tinos befolkning att söka skydd inne i citadellet, eller runt omkring detta och bilda en huvudstad där man har byn "Xynara" idag.Το κάστρο του Ξώμπουργου

Under 1207, har bröderna Andreas och Jeremias Ghizi erövrat Tinos. En av de första åtgärderna de företog, var förstärkning av fästningen och konstruktionen av en skyddsmur med ett borg som kallades för "Sankta Elena", efter kyrkan med samma namn som fanns på bergstoppen. När den sista arvingen av Ghizi familjen dog i 1390, var den här Tinos slottet mycket välkänt för sina murar och säkerheten det erbjöd till människorna som var bosatta där inne. Dominansen av herrarna Ghizi följdes av Venedigs Republik och senare kom befolkningen överens med Turkarna om att inte underkasta sig deras styre. De hade endast en Kommandant med titeln "Rector av Tinos och Mykonos". I 1537, har Hayreddin Barbarossa den ökända piraten erövrat Tinos, för Sultanens räkning. Tinos revolterade och begärde från Venetianerna att se till att återfå styret. De, i sin tur, godkände öns begäran och på så sätt har “La Serenissima” återvänt till ön, som var faktiskt Republikens sista ägo inom Kykladera. Slottet har återuppbyggts och blev starkare än någonsin och, enligt dåtidens anor, dvs under 1500 talet, har den en sida som välter mot NV-SV som fungerar som en naturlig fästning. Följaktligen, förstärkte man bara de sidorna som behövde en understödjande mur. Det fanns 100 olika byggnader inne i fästningen, enligt dokumentationen, som innefattade bostäder, affärer och två kyrkor som fanns i ”Borget” (dvs bosättningen som fanns utanför). Största delen av befolkningen sysslade med jordbruk, därför att, förutom den skyddade bosättningen, erbjöd fästningen också den viktigaste komersiella verksamheten på ön. Το κάστρο του Ξώμπουργου

Skyddsmuren hade en total längd av 600 m och innefattade ett högt torn, som kallades för Torn A, eller "halvmånnen" på den S-Ö sidan , den centrala förstärkta fästningen mot Ö-N, ett kvadratiskt torn kallad ("La Punta") mot Nordost och slutligen, på Nordvästliga sidan, den sekundära ingången för de boende och djuren, som kunde söka sig in vid angreppstillfällen. Levnadsförhållanden inom muren var mycket obekväma, därför att gränderna var mycket smala och bostäderna var så små att de hade plats för endast två personer. Befolkningsantalet varierade mellan 1000 och 2000 personer. Under 1600 talet var invånarna cirka 800, varav endast 200 var män, medan resten var kvinnor, barn och äldre. Förutom männen var även kvinnorna stridsberedda och de var kända för att vara duktiga försvarare av borgets säkerhet och invånarnas välbefinnande. De boende har på så sätt kunnat slå tillbaka flera angrepp från Saracener, Turkar och västlänningar. Mellan åren 1715-42, har fästningen fått utstå den ödesliga invasionen. Genom ett avtal mellan öns härskare och Turkar, skänktes Tinos till de sistnämnda som förstörde citadellet totalt. På så sätt, efter en period av 508 år, slutade “Fästningen av Sankta Elena” att existera.

De invånare som inte flyttade till den nya huvudstaden, "Chora", etablerade sig i de olika byarna, eller lämnade ön helt och hållet. Några enstaka individer försökte att återuppliva det övergivna "Borgo" men misslyckades. Det var då som “Exomburgo” eller “Xòburgo” har fått sitt nutida namn (därför att det kallades “Castello”eller ”Fästningen” förrut). Ordet kommer från Italienskan "sobborgo" som betyder förort. I början av 1900 talet har det slutat existera och idag står det i ruiner som ett intressant utflyktsmål för turister och vandrare när de besöker det och försöker begripa dess betydelse för öns historia. Här återstår endast två kyrkor tillägnade Sankt Minas och Sankta Eleousa (fr.1828). Det forna kloster av "Jesus Heliga Hjärta" har däremot en lång historia som finns angiven i en annan kapitel av den här boken.