TINOS HISTORIA

Man spekulerar om att Tinos har fått sitt namn från den fornhistoriska figuren kallad “Teno”, som har varit den första som bosatte sig på ön; han var hövding av en Ionisk stam som kom från Karià i Mindre Asien. Vidare, har traditionen hävdat att namnet härstammar från prinsessan “Tinos”. Andra källor uppger att namnet kommer från feniciska ordet “tannoth” (=orm) p.g.a. det stort antal ormar som fanns på ön. Några referenser påstår vidare att ön har kallats “Hydroùssa”, (hydor=det grekiska ordet för vatten) beroende på vattenkällorna och de rikliga vattenströmmar på ön. Filosofen Aristoteles kallar Tinos för “Ofioùssa”, med referens till de befintliga ormarna (òfis=orm), från vilka den blev räddad tack vare gud Poseidon (Neptunus) öns skydds-helgendom som sände en flock stormar som decimerade ormarna. Därför dyrkades Neptunus och som tacksamhetsbevis reste invånarna öns viktigaste antika tempel som finns just här vid strandområdet Kiònia, någon kilometer väster om hamnstaden. Enligt vissa forskare, har den sistnämnda förklaringen varit felaktig, eftersom ordet “Fìdes” eller “Efides” syftar på ett slags träd och inte på ormarna.

Det gäller, påstås det, en variant av ceder, som fanns på ön (och finns fortfarande i några exemplar nära byn Pànormos.) Det specifika trädet har spelat en viktig roll i takbjälkskonstruktionerna på Tinos, för sin stora hållfasthet och resistenskraft mot angrepp från insekter i fuktiga miljöer. Under antiken, har komediskaparen Aristofanes refererat till Tinos under namnet “Skordofòros” för den fina vitlöken producerad där (skòrdo), Callimacus kallar ön för “Agathousa”, Aristoteles som sagt “Hydroussa” och Demostenes och Echinos “Erousa”. Ön kallas ”Aeolus, vindgudens ö” p.g.a. de starka nordliga vindarna som blåser här.

Den högsta bergstoppen heter “Tsikniàs” (714 m), ett namn som har ett mytologiskt ursprung. Under antiken var berget kallad ibland som "Girai Petrai" (Gamla stenar) eller “Gyros”, efter folket ”Gyraieis”, en av de tolv folkstammarna som bodde på Tinos sydligaste sluttningar. Enligt historikern Appollodoros, efter de mytologiska Argonauternas expedition lett av Jason, gick deras skepp kallad “Argò” i hamn vid Tinos kuster och de två sönerna av “Boriàs” (Nord) och hans fru “Oreitheias”, vid namn “Zitis” och “Kalais” begav sig till just Tsiknias berget. Herkules ville hämnas för att “Boriàs” genom sina starka vindar strypte vännen “Ylas”, och därför förföljde han fiendens söner och dödade dem. På deras gravar, reste han två gravstenar ”steles” varav den ena vinglade när de starka nordliga vindarna blåste över ön.

Berättelsen fortsätter vidare med upptäckten av sönernas mord från fadern “Boriàs”, som sedan dess lät de starka vindarna blåsa fritt mot sina fiender. Sen dess, fortsätter vindarna att blåsa hela tiden. En annan myt, grundad på den episka berättelsen “Odyssè”, säger att hjälten “Aias”, (från Lokrid), efter återkomsten från “Troja”, strandade vid Tinos kuster. På grund av bristen på respekt (hybris) som denne visade gentemot gud Neptunus (Poseidon), dödade guden hjälten Aias vid “Tsikniàs” berget. Andra källor berättar att på samma ort fanns det ett tempel tillägnat vindarnas Gud ”Aeolus” eller “Boriàs”. Vidare, finns det en mera prosaisk förklaring till varför ”Tsikniàs” heter just så och det är att på orten luktade det av “tsìkna” (stekos), som kom från de grillade djuren efter antikens offringar till gudarna. Just där har man hittat fragment från keramikkärl som skulle ha använts för ändamålet.

Alla ovanstående förklaringar bevisar att det finns en stark förbindelse mellan berget Tsikniàs och vindarnas gud “Boriàs” eller “Aeolus”. Mysteriet förstärks också av faktumet att bergstoppen ligger oftast under tjock dimma.

Tinos, enligt vissa arkeologiska källor, har varit bebott sedan fornhistoriska tiden och bevisen på en kontinuerlig mänsklig närvaro finns att beskåda på flera ställen.

Särskilt berättas det att de första invånarna hette “Kàres” och “Lèleghes”, härstammande från vissa trakter i Mindre Asien.

De tidigaste kvarlämnor finns på kullen “Vriòcastro” oftast kallad “Vrècastro”, sydost om hamnstaden.

De dateras till “Bronsåldern”, eller “Första Kykladiska Eran” (3000 -2300 f.K.) och består av keramiska kärvar funna på orten. Kullen ”Vrècastro” har förstärkts ytterligare under Brons-Medeltiden, annars kallad ”Kykladiska Medeltiden” (2300-1600 f.K.). Generellt, gäller det att befolkningsgrupperingen concentrerade sig på ett strategiskt ställe, och “Vrècastro” var ett av dessa ställen.

Det finns några ytterligare bevis på att Tinos historia fortsätter även under den Mykenska tiden, som fornminnen nära byn Pyrgos visar oss. Stället heter Sankta Tekla och där har man grävt ut en kupolformad grav daterad till det 13e århundradet f.K. Under tidsperioden som kallades ”De obskura (eller mörklagda) århundraden” (12e- 10e århundraden f.K.), fanns det flera inkursioner från de s.k. ”Havets folkgrupper”, som var helt enkelt dåtidens pirater vilka navigerade och härjade i hela Medelhavsområdet. För att undvika liknande angrepp från havet, var det nödvändigt att flytta bebyggelsen till de inre delarna av ön, på vissa naturligt skyddade trakter och vid fästningarna.

Den s.k. “Kyklopiska Muren” vid "Xòmburgo" dateras under den här perioden. Man kan också finna vissa arkeologiska kvarlämningar från den “Geometriska perioden” (9e- 8e århundradet f.K.), som finns nära byn "Kardianì" precis inom gravarna som benämns som den “Geometriska Nekropolis”. Under den första Arkaiska perioden (7e århundradet f.K.), flyttades öns mittpunkt till den karga stenklippan av "Xòburgo". Utgrävningarna som företogs av den kända arkeologen N. Kontolèon under mitten av 1900 talet kom fram till ett av de mest intressanta tempel-upptäkten dvs. den så kallade “Stora Gudinnans Tempel” som var tillägnat Jordens Gudinna, Demetra, (eller “Ceres” på Latin). Det innehöll stora keramiska kärl dekorerade med reliefer. Mot slutet av den här instabila perioden orsakad av de upprepade invasionerna, har Tinos flyttat sin huvudstad åter från Xòburgo till ett öppnare och mera tillgängligt ställe.

Under det senare Arkaiska århundradet (6e årh. f.K.), samt under den Klassiska perioden, har öns huvudstad flyttats till en ort närmare havet dvs. i grannskapet av den nuvarande stora Madonnakyrkan. Från den tiden har vi kvar den s.k. “Peisistratos-periodens akvedukt” på orten Linopì (byggd mellan åren 549 och 542 f.K.) som utgör ett av dåtidens mästerverk, som fortsatte att fungera som hamnstadens vattenverk hela tiden och t.o.m. under modernare tid, (år 1934)! Dessutom, finns det stora Templet tillägnat Gudarna Poseidon (Neptunus) och makan Amphitrite, som byggdes nära stranden “Kiònia”, och var ett unikt monument för hela den Kykladiska ögruppen. Σελ. 16 Under hela antiken dyrkades Gud Poseidon på Tinos också för sina helande krafter. Under den s.k. “ Midiska Eran” (dvs. de persiska krigsåren mellan 492-479 f.K.), erövrades Tinos (480 f.C.) av Perserna och följaktligen var öns armé och marinstyrkor tvungna att ansluta sig till den persiska flottan och, i synnerhet ett av öns krigsfartyg, en trirem under ledning av Amiral “Panaitios, son av Sosimenes”, som senare spelade en avgörande roll i historien.

Det var just detta skepp som seglade i smyg och anslöt sig till den grekiska flottan för att varna den om den uppkommande sjöslagen som planerades av Perserna. Grekerna, som stod i begrepp att lämna Salamis-sundet, blev övertygade att stanna kvar och strida mot den persiska flottan som hade omringat dem. Den stora segern av Grekerna i Salamis sjöslag följdes av ett till slag vid Plataiès (479 a.K.), där Tiniensiska styrkor deltog också, enligt bevismaterialet funnet på ett votivt “Tripod” i Delphi. I fortsättningen erövrades Tinos av Atenarna och vidare av Spartanerna. Senare, fick den samma öde som resten av de Kykladiska öarna, när i 338 f.K., Filip II, Makedoniens konung, erövrade Tinos, tillsammans med hela ögruppen. Efter Alexander den Stores död, föll Tinos under sin efterföljares Antigonus styre och senare, föll den under Ptolemeus (Egyptiska Kungens) styre. Efter 300 f.K., var Tinos fri och under 270 f.K., blev den tillkallad “Den Heliga Ön”. År 146 f.K. dominerades Tinos av det Romerska Imperiet och anslöts till Mindre Asien- Κιόνια

provinsen.

Trots detta, var ön självständig till i mitten av det 2a århundradet e.K., när piraterna attackerade ön vid flera tillfällen och tillfångatog invånarna som såldes som slavar. Under den Bysantinska perioden, föll ön i skymundan och blev föremål för ytterligare angrepp från olika folkslag (Araber, Gotiska styrkor, etc.) Senare, drabbades Tinos av jordbävningar och epidemier, (en av dessa varade under en period av hela 52 år), som decimerade befolkningen. Vid epoken för det Fjärde Korståget och Konstantinopels fall år 1204, befann sig Tinos i den s.k. ”Undanskymda Eran”. Ι 1297, har bröderna Andreas och Geremias, tillhörande Venedigs patricierfamilj Ghizi fått börja styra Tinos (förutom Syros och Mykonos), i gengäld för hjälpen de gav Arkipelagens härskare, adelsmannen Marco I Sanudo att erövra Egeiska havsöarna till förmån för Venedig, ”La Serenissima”.

De behöll Tinos som sin egendom till år 1390. “Herrarna Ghizi” förstärkte Xòburgo klippan, som blev en stark fästning med resultatet att öns säkerhet förbättrades; hittills hade ön varit mycket utsatt för de invaderande styrkorna från havet. Murarna gjorde så att det slutna lilla ”citadellet” blev tillflyktspunkt för befolkningen och omkring denna fästning bodde öns invånare i en kringliggande liten tätort, så att de skulle kunna söka sin tillflykt inom ”citadellets” murar under krigsperioder. Tinos är den enda Kykladiska ön som aldrig föll under det Turkiska herraväldet, med undantag för en kort period under 1715. Det var bara då man övergav Xòburgo fästningen och etablerade huvudstaden i den befintliga tätorten vid hamnen (Chora).

Ryssarna kom också till ön och stannade dvar under en kort period (mellan 1771 och 1775) och den 31 mars 1821, den första byn som hissade upp revolutionens flagga mot Turkarna var “Pyrgos”, under ledningen av G. Palamaris. Hamnstaden Chora, följde den 20 april samma år. Upptäckten av den heliga Bebådelse-Iconen av Madonnan har höjt stridsmoralen hos grekerna i sin befrielsekamp mot Turkarna och, tack vare den uppvisade uthärdigheten, kunde grekerna få segra i självständighetskampen mot det turkiska herraväldet. Efter självständigheten, återblomstrade ön under alla aspekter och särskilt den kulturella och den konstnärliga sektorn. Under den här perioden blev Tinos hemort till åtskilliga kulturpersonligheter. Dessutom, har Tinos stött den nationella befrielsekampen, erbjöd skydd till de förföljda folkgrupperna och långt senare gav den sitt bidrag till kampen mot Nazisterna som ockuperade Grekland under Andra Världskriget.

De mynten som är funna på Tinos har ett mycket stort värde, därför att de föreställer några aspekter som öns härskare önskade framhäva. På ett mynt, exempelvis, finns Havets Gud Poseidon (Neptunus) avbildad, bärande på ett treuddigt ljuster och på baksidan av det finns treudden igen, omringad av två delfiner (symboler av samma gud). Därför, antar man att Tinos önskade framstå som en betydande sjömakt till omvärlden. Några andra mynt symboliserar den stora vinproduktionen och avbildar Vinets Gud Bacchus, som håller i handen några vindruvor. Dessutom, finns det några ytterligare avbildningar av Gudarnas Gud, Zeus och Gud Ammon.

Ο τορπιλισμός της Έλλης

År 480 f.K., under den s.k. Persiska eller Midiska krigseran (492-479 f.K.), erövrades Tinos av det Persiska Imperiet. Enligt historikern Herodotos, en trirem från Tinos ledd av Amiral ”Panaitios”, son av Sosimenis, hade rymt från Persiska flottan och anslöt sig till den Grekiska flottan för att informera den om Persernas tilltänkta sjöslag vid Salamis-sundet. Det här hjältedådet har bidragit till den gloriösa utkomsten av sjöslaget vid Salamis för Grekerna. Till minne av detta, använder Tinos Kommun avbildningen av just den här triremen som sin symbol (logo).

Slaget vid Plataies (479 f.K.) Beroende på Tiniensarnas stora medverkan i det här avgörande slaget, finns deras armé omnämnd på det votiva minnesmärket i Delphi-Templet.

4e århundradet e.K. Tinos blev kristen och avstod från antikens tolvgudsdyrkan, som hade varat under flera århundraden. Därför övergavs templet tillägnat Poseidon och Amphitrite vid “Kionia” stranden.

Bysantinsk Era: Ön tillhör redan det s.k.“Grekiska Ämnet” och blir angripen vid upprepade tillfällen av Saracener och andra pirater som härjade fritt inom det Egeiska havet.

1297. Tinos faller under Venedig styret, i början som feudal-familjen Ghizis egendom (Signoria) mellan åren 1297 och 1390. I fortsättningen och t.o.m. 1715 administreras ön av San Marco Republiken. Den kontinuerliga närvaron av Venetianerna på ön hindrare inte invånarna från att åtnjuta en relativ självständighet, som har spelat en betydande roll för kulturlivet på Tinos. På det sättet fick alla de greker som var förföljda av Turkar en fristad, där det rådde stabilitet och relativ säkerhet. Detta resulterade i en särskild variant av feodalt styre angående religion och seder, med hänsyn till att ett flertal invånare konverterade till den katolska tron.

1538. Ön plundrades av den ökände piraten Hayreddin Barbarossa.

15 juni 1715. Efter inte mindre än 11 försök, lyckades den turkiska krigsmakten erövra ön med hjälp av Venetianerna.

Tinos blev bland de sista grekiska ställen som den ottomanska republiken lyckades besegra. Effekterna av denna dominans var av ringa betydelse och begränsades till det formella planet.

Tinos lyckades ännu en gång utnyttja situationen till sin fördel och den liberala miljön fick positiva konsekvenser i form av framgångar på alla plan. Övergångsperioden mellan Venetianernas och Turkarnas styre var smidig och ön fick många privilegier, bland annat när det gällde kyrko-byggnationen och skolväsendet. Dessutom slopades skatteplikten för lokalbefolkningen. Tinos blev faktiskt självstyrd och utvecklades både hantverksmässigt och kommersiellt. Marmorkonsten blev speciellt gynnad till den grad att Tinos blev det största och viktigaste centrum för stenhuggeri och marmorkonsten. Hela familjer blev sysselsatta i de olika marmorbrotten och marmorverkstäderna. Tiniensarna reste omkring och utövade sin konst både inom Grekland och utomlands, dvs. i Mindre Asien och Balkanska halvön.

1771-1774. Under den här perioden fick Tinos en kortvarig ockupation av Ryska styrkor som var en följd av Grekernas revolution och Ryssarnas ankomst för att hjälpa dem. Bröderna Orloff spelade en stor roll i detta sammanhang.

31 mars 1821. Byn Pyrgos, som ligger i norra delen av Tinos (den s.k. Exo Merià), blev det första stället i Kykladerna att revoltera mot Turkiska herraväldet. “Chora”, huvudstaden följde lite senare dvs den 20e april samma år, medan ön bidrog starkt med sina styrkor både i land och till sjöss.

30 januari 1823. Upptäckten av den heliga Madonna Ironen i ett centralt ställe av huvudstaden var möjlig tack vare uppenbarelsen av Jungfru Maria till nunnan Sankta Pelaghia och har bidragit till att Tinos blev en symbol för moderlandet Greklands befrielse. Samtidigt blev ön det viktigaste resmålet för religiösa pilgrimer från både Grekland och hela den Ortodoxa världen.

1895. De Idrottstävlingar som hölls på Tinos hette “Tìnia” och ansågs som någon sorts förebud för de första Olympiska Spelen under modern tid, som firades i Aten 1896.

15 augusti 1940. Den Italienska fascistmakten företog ett undervattensangrepp i Tinos hamn och sjönk den grekiska båten ”Elli”, som tillhörde den grekiska krigsflottan och befann sig där för att delta i det religiösa firandet av den 15 augusti. Detta skedde under fredstid, i många pilgrimers närvaro. Medan flera sjömän stupade, ingen av folkmassan fick några skador, och detta var ett faktum som ansågs av folktron vara beroende på skyddet som Madonna utövade på sina trogna dyrkare. Madonna inspirerade därefter de Grekiska styrkorna i sin kamp vid krigsfronten under Andra Världskriget.

Dessa idrottstävlingar hölls på Tinos under tre dygn i augusti 1895 och var avsedda som förebud till de Olympiska Spelen som åter började firas i modern tid för första gången i Grekland år 1896.

Tävlingarna ägde rum samtidigt som man firade Madonnakyrkan den 15 augusti. Flera århundraden efter slopandet av de Olympiska Spelen (som skedde under det 4e årh. e.K.), återuppstod den olympiska fredsidealet just på ön Tinos, som sammanförde idrottstävlingar med religiösa fester, precis som under antikens tid. Idrottaren och juristen Xenofon Sohos tog initiativet att organisera dessa tävlingar som sponsrades av den Nationella Grekiska Idrottsföreningen. Succén blev stor och många pilgrimer och idrottsintresserade från den befriade delen av Grekland nådde Tinos och deltog, med stor entusiasm, i firandet av freden och religionsfriheten. En ganska stor summa, med hänsyn till den dåvarande ekonomiska situationen bidrog Madonnans Stiftelse med, dvs. 2000 Drakmer, medan Tinos Kommun bidrog med endast 70 Drakmer.

Det är några få minnen som finns kvar efter “Tinia-tävlingar” i 1895. De finns i form av prismedaljer som föreställer på ena sidan den heliga Ikonen. På den andra, avbildas en oarmerad soldat, som symbol för freden som rådde under evenemangen. Efter 111 år under sommaren av 2006 blev ”Tinia” firad på nytt under samma förhållanden och tack vare de olika idrottsorganisationernas finansiella stöd. Som arrangör stod exakt samma idrottsmyndighet dvs. den nationella Idrottsstiftelsen. Det fanns också en tanke på ett återkommande firande vart fjärde år, precis som för de Olympiska Spelen, men den tanken förverkligades aldrig.