|
|
Back to Tinos town & the villages
“Triandàros”
Den här är en stor och levande by, som har lyckats bibehålla sin traditionella karaktär samtidigt som den utvidgades åt alla håll genom nybyggnation och restaureringar av gamla hus. Flera grekiska och utländska medborgare flyttade in eller kring byn under de sista decennierna. Tack vare byns panoramiska utsikt och den tätbyggda bykärnan, har byn varit en attraktionspunkt för alla turister. Här kan man beskåda den centrala kyrkan tillägnad de Heliga Apostlarna (Jesus lärjungar), med en fin kullerstensmosaik som dekorerar den omkringliggande gården. Vid byns entré, nära en vattenkälla som kallas för “Lefkes”, i ett trädbevuxet område har man ställt ut en komplett oljekvarns-utrustning. Förutom denna turistattraktion finns det olika marmor-monument och statyer till minnet av några av byns heroiska eller betydelsefulla personligheter som kan vara både civila och religiösa. Triandaros är födelseorten till olika kulturella och politiska figurer. Här saknar man inga festtilfällen under olika årstider, ett faktum som för övrigt gäller för ön. Den roligaste av alla är karnevalsfesten som beskrivs här nedan.
KARNEVALFESTEN
Enligt "Triandàros" gamla anor, varar karnevalsfirandet under en tre veckorsperiod. Under den här tiden kom folk hem till de sina och sjöng följande visan: “Oh, kära tungan min Börja sjunga en sång Tillägnad alla mina vänner Som samlades här ikväll För att fira den här sammankomsten”, sen fortsatte man med sarkastiska och erotiska verser. Samtidigt dansade man spontant olika rytmiska danser och improviserade nyare verser. Den här urgamla “ritualen“ försöker man återuppliva idag. |
“Berdemiàros”
Den här lilla byn, som är belägen på en brand terräng, möter man innanför "Triandàros". Byn hade varit övergivet under en lång period och återupplivades för några decennier sedan och fick en funktion av förort för den närliggande större byn, med sina fint restaurerade hus som har blivit sommarbostäder till några europeiska eller grekiska familjer. Restaureringarna och nybyggnationerna kännetecknas av stor respekt för den traditionella arkitekturen.
“Dyo Chorià” (=Två Byar)
Denna by har en unik utsikt över Egeiska Havet och de närliggande öarna. Det finns några vattenkällor och grönområden som bidrar till byns mycket gynsamma klimatiska förhållanden. Traditionen säger att byns fem vattenkällor var tillägnade de fem Nymferna som var byns beskyddare. Vidare sägs det att byn, som egentligen har varit två olika byar, skiljdes åt av en vattenström som log mellan dem.
Gradvis, blev de två byarna sammanslagna och i dagens läge finns det en enhetlig tätort. Byn Dyo Choriàs centrala torg med den stora hundraåriga platanen nära vattenkällan, är en av de vackraste på hela ön. Här organiserar den kulturella föreningen vid namn “Glistèrni” sitt intressanta påskfirande. Man bjuder på flera helrostade lamm på spett, enligt den grekiska traditionen ute i det fria och sen följer folkdans till levande musik. I byns två ytterkanter finns det två kyrkor tilläggnade Sankt Johannes och den Heliga Jungfruns Bortgång. Gångstigen, som har under århundraden förenat byn Dyo Chorià med både “Arnados” och “Triandaros” är mycket vackra och sevärda. I Dyo Choria kan man, under sommaren, finna ett caffè och en taverna med fin utsikt. Vidare, kan man promenera till stränderna “Lychnaftià” och “Ferò Choriò”.
“Arnados”
Arnados är beläggen öster om “Kehrovoùni” klostret och är en av de äldsta och högst belägna byarna på ön. Den arkitektoniska aspekten är mycket intressant. Här kan man finna medeltida valv, kolonnader, små marmorbeklädda gränder och, i det högst belagda lilla torget, en historisk fontän som skapades år 1823. Här är utsikten obehindrad och sträcker sig till Egeiska Havets ön Mykonos. Som förväntat, liknar byn stadsplanemässigt det närbelagda Klostret av “Kehrovouni”. Även här finns det två församlingskyrkor. Den ena ligger centralt och tillägnades minnet av Den Heliga Jungfruns Bortgång och den andra är belagd längs gångstråket som leder till byn “Dyo Chorià”, och heter “Aghii Anàrgyroi”. Det lilla kapellet kallad “Panaidàki”, (=Lilla Madonnan) är gömd under en klippa där, enligt berättelsen, man höll på med den s.k.“Hemliga Skolan” för det grekiska språket, en institution som fanns för att undanfly det Turkiska herraväldet som förbjöd barnen att lära sig det grekiska språket.
Turisterna kan också besöka byns små museer: den ena är Kyrkomuseet, som grundades 1987, med diverse kyrkliga dyrbarheter och kyrkoböcker från de olika närliggande orter och den andra är Jordbruksmuseet som ställer ut olika jordbruksredskap. Den lokala kulturella föreningen ger ut en tidning som kallas “Vår Arnados”. I byn kan man hitta några tavernor och kaffeer.
“Moundàdos”
Moundados är en pittoresk by som är belagd vid kullen “Kehrovoùni”. Den har bevarat sin ursprungliga karaktär med den tätbebyggda bykärnan, precis som de andra gamla byarna på ön och den har ett intrikat mönster av gränder, arkader och de typiska marmorbeklädda smala trappor upp till husentreer som sticker ut utanför huskropparna och tränger in i de almänna utrymmen. I byns centrala del finns det en charmig liten stenbyggd bro över den lilla ån som genomkorsar bebyggelsen där vattnet rinner enbart under vintermånaderna. Åns existens är anledningen till den rika vegetationen i byn. Vattenkällan ligger rätt intill. Sankt Johannes är byns Katedral och är känd för “altaret” och “ikonostasen” som är skulpterade i vit marmor. Det finns några fler kyrkor man kan besöka i den här byn. Invånarna i “Moundàdos” har bildat en mycket aktiv kulturell förening som ordnar kyrkliga fester under sommarmånaderna, när man firar Sankt Johannes och Aghioi Anargyroi i “Gyrla”. Under början av 1800 talet, har byn varit kommersiellt aktiv med sina fiskebåtar i Tinos hamn. Bland de kända sjöfarare, särskilt under revolutionen mot det turkiska imperiet, fanns det en som hette Sigalas. Han var sjökaptenen som var verksam i frihetskämpe Amiral Miaoulis båt och kom härifrån byn. På orten fanns en av de viktigaste oljekvarnar på Tinos, som slutade fungera under 60 talet. Moundàdos är födelseort till konstnärsbröderna “Lambàki”, som var fotografer, träskulptören Ioannis Platis och arkeologen Lila Maragou.
IOANNIS PLATIS
(Träskulptör och Ikonmålare)
Han var född 1838 i “Moundàdos” och flyttade med föräldrarna till Atèn när han var ett litet barn. De bodde hos Alexandros Rangavìs som var en känd diktare. Poeten upptäckte lilla Ioannis talang inom bildkonsten och föreslog till Platis föräldrar att de skulle låta honom skriva in sig i Konstakademin i Atèn. På så sätt, när grabben var 13 år gammal, började han följa kurser i måleri, träskulptur och kopparsnideri hos mästaren Agathonikos Triandafilou, som var en munk. Platìs var studiekamrat med de berömda tiniensiska konstnärer Lytras och Ghizis, samt andra kända personhligheten i dåtidens konstvärld och blev även han mycket välkänd för sina konstverk. Madonnakyrkans Konstgalleri ställer ut några av Platis verk, nämligen den så kallade Heliga Trefaldigheten som mäter 24,5 x 29,5 cm och avbildar 57 olika religiösa figurer. Dessutom finns det “Jungfru Maria av Kikkos”, medan ett till av hans betydande verk kallas för “Axion Esti” och ställs ut i ett av de välkända Athos klostren i norra Grekland (Aghion Oros). Platis ställde ut sina olika konstverk i många kyrkliga sammanhang och blev alltid uppskattad och berömd. Under en lång period undervisade han gratis vid folkuniversitetet som kallades för “Folkets Vänner” i Atèn. Han blev olycklitvis blind under senare delen av sitt liv och kunde inte skapa några konstverk. Han dog 1928, i 90 års åldern.
BRÖDERNA “LAMBÀKI”
De tre bröderna Lambàki kommer från byn “Moundàdos”. Den förste, Ioannis (1851-1916), blev den officiella fotografen av de Första Olympiska Spelen under modern tid, som hölls i Atèn 1896. Han var också det grekiska kungahusets fotograf. Den andre, Georgios (1854-1914), har läst Kristendomens Arkeologi och var en av grundarna av “Kristendomens Arkeologiförening”. Han var ansvarig för räddnings och förvaringsarbeten av manuskripten som fanns på “Dafnì” Klostret i Aten, medan han har också varit Professor av Kristendomens Arkeologi vid Atèns Universitet. Den tredje brodern, Emmanuel (1859-1909), var målare utbildad på Konstakademin i både Atèn och Munchen, med den berömdaTinosmålaren Nicolaos Ghizis som professor, tack vare utbildningsstipendiet från Madonnakyrkans Kulturella Stiftelse. Han deltog i många utställningar och vann flera priser. I 1905, grundade han sitt privata Konstistitut. Han blev också Professor vid Konstakademin i Atèn från 1903 till 1909, året då han dog. |
“Karyà”
Byn Karyà ligger nära sluttningen av “Xòburgo” klippan, vindskyddad från de nordliga vindarna mitt emot “Kehrovounio” kullen med utsikt över dess berömda Koster. Den omges av små kapeller, duvslag och pittoreska små hus med en panoramisk vy över hamnstaden och Egeiska Havet. Det påstås att byn är bland de älsta bosättningar på Tinos, när man tar hänsyn till dess namn med ursprung från forntidens folkgrupp kallad “Kàres”. Vidare förklarar man namnet med anledning av de många valnötsträden som fanns på orten (karydiès). Ändå sen venetianska tiden fungerade den som en centralort i flera verksamhetsgrenar. Där byggdes en gång öns första Mejeri. Vidare fanns det en Grundskola och ett Flickgymnasium samt en internatskola för kvinnliga studenter. Idag, som ett minne av byns storhetstid, finns det bara några patriziervillor kvar och tre kyrkförsamlingar (för helgonen Sankt Elefterios, Sankt Demetrios och en kyrka tillägnad Madonnans Bortgång). Några nyare villor i nykykladisk stil har också tillkommit. De är omgivna av stora och lummiga trädgårdar. De små pittoreska gränderna har marmorplattor som beklädnad och de prydds av små fontäner ett centralt torg och mänga gemyntliga turistställen. Vid byn finns det en lund som anses som bevaringsvärd av den lokala skogsmyndigheten. Bland träden hittar man en post-bisantinsk kyrka tillägnad, som sagt, Madonnans Bortgång. Vidare kan man beskåda ett monument över Krigshjältarna, skapad av konstnären Evriviadis Lampaditis.
Karya är födelseort till några av öns mest betydelsefulla personligheter inom ramen av kultur och konst. Idag fungerar den gamla grundskolan som Folkmuseum i den lokala kulturella föreningens regi. Vidare, kan man finna en marmorverkstad, en träverkstad och en taverna vid en å som rinner genom den närliggande valen. Den kulturella föreningen ger ut tidningen “Rösten av Karià” och organiserar sommarfester och diverse historiska och kulturella evenemang.
SOMMARFESTER I KARYA
In 1996 the association of Karya, after having completed 50 years of creative progress, began to organize outdoor festivals in the village square. Those festivals continue until today and they are considered a cultural treasure for the island, as they are being attended by hundreds of the association’s friends. History, culture, language, tradition and religion are the themes of those festivals, while the collaboration of outstanding Tinian scholars contributes to their success. Topics like “Greek language studies and the local dialects in Tinos”, “The history of Xomburgo”, “The contribution of the clergy in the progress of the Orthodox church”, ”Modern Tinian poets”, “Tinian press and its history”, “Last century ships”, are only some of the ones that have been already presented. At the end of every festival, the hospitable inhabitants of “Karia” offer homemade confectionery and raki (arrack) to the guests. |
Tripotamos- Sperados
Tripotamos är den första byn man möter efter hamnstaden, när man besöker de innersta delarna av Tinos landsbygd. Byn ligger nära Xoburgo fästningen, och har fått sitt namn från sitt läge som betyder “tre strömmar”(=tri-potamos). Även här gäller det en by med gamla anor, försedd med arkader smågränder, marmorbeklädda små yttertrappor och vackra äldre hus i ett tätt mönster. Nybyggnationen kommer i äldre stil och skapar en harmonisk miljö. Den stora centralt belägna kyrkan är tillägnad ”Jungfru Marias inträde i Kyrkan” och är mycket välkänd för sin betydande och imponerande form. För att fira kyrkan organiserar de boende festmiddagar som äger rum i byns privata hus, där alla närvarande i mässan blir bjudna att delta i en festmåltid efteråt. Här gäller den medeltida sedvänjan “Jesufödelse bankett” som byborna kallar för “Kàvos”. Öns Mejeri ligger nära Tripotamos men det finns även en konditori och en keramikverkstad. “Sperados” heter den lilla byn brevid, som numera fungerar som en Tripotamos förort, med graciösa traditionella småhus. På gängstiget som förenar Tripotamos och Sperados finns det den gamla nyklassicistiska grundskolan. De två förenade småbyarna är födelseorter till några av öns kända kulturella och konstnärliga personligheter.
JULFESTEN SOM ORDNAS AV TRIPOTAMOS BRODERSKAP (KAVOS)
Den här festen firas på Tripotamos under juldagen. Familjefadern av en förutbestämd bysläkt, som kallas för “kàvos”, (från det italienska ordet capo) tar varje år ansvaret för församlingskyrkans alla religiösa angelägenheter, innefattande underhåll, fester och dylikt. Efter julmässan bjuder “kàvos” familjen på en läcker festmåltid bestående av köttsoppa, “stifàdo” (kött och lökstuvning), “dolmàdes” (dolmar insvepta i vinblad ), ugnsgryta och frukt; allt detta för att uttrycka kärleken och omsorgen för medmänniskan. Till den här festmåltiden bjuder man endast manliga gäster från trakten samt församlingsprästen. Efter maten, bär nägra av männen Ikonen, som föreställer “Jesufödelsen” med vördnad från kyrkan till nästa års “kàvos” familjehus medan de sjunger julsånger. I fortsättningen ställer man den Heliga Ikonen på ett bord, och prästen delar ut de välsignade brödbitarna medan man tänder levande ljus. Efter den s.k “istallationen” av den nya “kàvos”, bjuder man på något gott, önskar man varandra god jul och återställer Ikonen till sitt ursprungliga piedestal i kyrkan. Nästa dag möts man igen i den föregående “kàvos” bostad för att äta upp resterna från gårdagens måltid. På så sätt avslutas föregående års “kàvos” plikterna med undantag av skyldigheten att dagligen tända oljelyktan framför ikonen i kyrkan till och med årets slut. Den här traditionella festen firar man sen medeltiden och det verkar som att det kommer att fortsätta under lång tid framöver, därför att listan över de som står i kö för att bli framtidens kavos sträcker sig till de nästkommande två decennierna.
FESTEN AV ”SAN TRYFON” (01/02)
Den första februari firar man Sankt Tryfon dagen. Innan dess har man hunnit öppna de nya vintunnorna för att fira minnesdagen för Sankt Minàs (11/11). Under Sankt Tryfon dagen har man på nyare år inrättat en vintävling bland vinproducerande bönder på Tinos. Kyrkan ligger nära byn Tripotamos och efter Mässan, organiserar man en riktig vinfestival. Den spontant bildade tävlingskommittén smakar av de olika vinsorterna och bestämmer vilket som är bäst. Vinnaren gratuleras av alla och det hela avslutas med en riktig byfest. |
“Ktikàdos”
Byn ligger i kullen ovanför det antika Templet av “Kionia”. Där, kan man beundra de vackra vitkalkade typiska Tinos hus, som är dekorerade med de karaktäristiska Tinos marmoröverstycken (de s.k. “ypèrthyra”), smågränderna som är marmorklädda, valvtäckta gångar under huskropparna etc. Vid byns entrè finner man en mycket vacker katolsk kyrka, tillägnad “Det Heliga Korset” med en värdefull kyrktorn som byggdes under 1600 talet. Vidare möter man en till kyrka som är tillägnad “Madonnans Förädlande”, som är ortodox och som kallas också för Megalomàta (med de stora ögonen), vars entrè är utförd i skulpterad marmor. Den gamla vattenkällan med de närliggande allmänna marmorklädda tvättstugorna ute i det fria, som kallas “plystres” kompletterar den vackra byns helhetsbild. Här kan man hitta en taverna och ett kaffè.
BRODERSKAPSFIRANDET ELLER KÄRLEKENS BANKETT I BYN “KTIKÀDOS”
Under annandag påsk, efter den stora mässan i församlingen som hör till “Madonnans Förädlande”, i byn Ktikados, brukar man anordna en procession av Ikonen som föreställer Jesus Kristus Återuppståndelse. Klockan 12 ringer kyrkklockorna och kallar den trogna befolkningen att delta i en festmåltid som äger rum i församlingslokalen placerad i kyrkans bottenvåning som rymmer 300 personer. Den här celebrationen kallas “Den gemensamma Banketten”. Alla deltagare sitter i långa bänkar vid de stora borden och blir serverade diverse specialiteter som nötköttssoppa, ugnsbakad kött och en massa tilltugg som har lagats av de lokala husmödrarna. Vid avslutad måltid, sjunger folk kyrkliga bön och prästen håller predikan som åtföljs av en minnesgudtjänst för alla de präster som har nånsin tjänat vid den här kyrkan. Slutligen har man en kollekt för att samla in pengar till nästa års sammankomst som annars kallas även för “Kärlekens Bankett”.
|
“Chatziràdos”
Här har vi att göra med ytterligare en pittoresk by som bjuder på en panoramisk utsikt, små gemyntliga ställen, valvtäckta gränder och vitkalkade hus med vackra trädgårdar. Bykyrkan är tillägnad den “Heliga Trefaldigheten” och byggdes 1850, medan den gamla kyrkan vid samma namn som står bredvid har omnämts till “Frälsarens Metamorfos”. Inne i byn finns det ett kaffe med taverna.
“Kàmbos”
Den här byn finns i de centrala trakterna av Tinos i en bördig dal. Den stora ortodoxa kyrkan man möter först heter ”Sankta Katerina” och började konstrueras år 1767 men kompletterades mellan åren 1771-1774, under den korta perioden under det Rysska styret. Finansieringen ombesörjdes av den Ryska Flottans Överste Orlof och tillägnades Zarina Katerina den Stora. Altaret är skulpterad i trä. Den andra kyrkan längre in i byn är katolsk och heter den Heliga Trefaldigheten. Kyrkans lilla gård är belagd med kullerstensmosaik i vit och svart. In denna by föddes Nunnan Lucia Negreponti, bättre känd som Nunnan ”Pelaghìa” (som helgonförklarades vid ett senare tillfälle). Hon fick uppenbarelsen av Madonna som befällde henne att söka och finna Hennes Ikon. I byns utkant finns det en gammal skola som överläts av den dåvarande kommunen av Xòburgo till den moderna konstnären “Costas Tsoklis” som inrättade en konstgalleri -privat museum vid samma namn. Det lilla tillbyggda museet, det enda av sitt slag i Grekland ställer ut konstnärens verk och är välbesökt. Den sista väderkvarnen som någonsin fungerande på ön finns faktiskt i byn “Kambos”, och ännu idag anses det som den bäst bevarade av alla väderkvarnar på ön. Byns vattenkälla förser med vatten de offentliga tvätterierna (utomhus tvättstugor) som också är de best bevarade på hela ön. Förutom dessa, kan man besöka det lilla bageriet som tillverkar fint bröd och skorpor och ta en kopp kaffe i den lilla cafeterian.
HONUNGSFESTEN I BYN KÀMBOS
I början av september varje år brukar man fira honungsfesten i byn “Kàmbos”. Varje byodlare på ön tar med sig en viss kvantitet av den nyproducerade honungen och bjuder upp folk till ett gratissmakprov. Olika specialiteter av sötsaker baserade på honung finns också att tillgå, tillsammans med andra tilltugg som lagas för tillfället. Vidare spelas det dansmusik och folket dansar traditionella Kykladiska danser runt omkring på de små gränderna som t.ex. “Syrtòs” och “Ballos”.
|
“Tarambados”
Det handlar om en till pittoresk by, vars historia startar under 1700 talet och är händelserik såtillvida att det är här nunnan som fick uppenbarelsen av den katolska versionen av Madonnaikonen i trakten vid namn Vrissì bodde. Byns församlingskyrka tillägnad Änglarna Taxiarchi dominerar profilen. I dalen nedanför byn kan man beskåda öns största och vackraste duvslag som är beundrade och fotograferade av alla förbikörande turister. Restaureringen av dessa vackra duvslag blev möjlig tack vare bidrag och sakkunnig hjälp av den kulturella foreningen Grönskans Vänner.
MADONNAKYRKAN I "VRISSÌ"
Madonnakyrkan med bihang i trakten vid namn “Vrissì” är den viktigaste pilgrimfärds-mål för den katolska befolkningen på Tinos. Kyrkan med omnejd ligger nedanför huvudgatan som leder till de yttersta delar av landsbygden, de så kallade “Exo Meri”, nära korsningen av Santa Marina mot stranden. Den ligger i en olivlund kantad av eukalyptus och cypress träd. Där finns också en vattenkälla, som har kanske gett namnet till orten, eftersom “Vrissì” betyder lilla källan. Några andra påstår dock att namnet fick orten från en förenkling “Vrèsi”, som är en dialektal form av det grekiska ordet “Èvresi” (=återfinnande). Ikonen som kallas för Madonna i “Vrissì” (som har Jesusbarnet i famnen) återfanns i början av 1600 talet men skapades på 1400 talet. En nunna som bodde i byn “Tarambàdos”, drömde om Jungfru Maria, som påpekade att de borde gräva fram sin Ikon som log begravd på ett bestämt ställe. Efter flera försök höll man på att ge upp, men nunnan övertygade folk att gräva vidare och finna Ikonen. Slutligen lyckades man lokalisera den under några pilkvistar precis som Madonnavisionen antydde från början. I fortsättningen flyttade man Ikonen till Tarambàdos kyrkan men, trots att man bestämde att behålla den där, återvände Ikonen på ett mystiskt sätt till den punkt där den blev funnen. Till slut, byggde byborna en liten kapell exakt på återfinningspunkten, som kallades Madonna i “Vrissì” . Kvällen före festen dvs den 14 augusti firar man ikonen bland alla katolikerna från Tin os och annanstans i Grekland som strömmar in. Man har på senare år byggt en större kyrka för att ta emot folkmassorna som vill dyrka Jungfru Maria. Den första söndagen i maj efter den stora mässan håller man en välsignelseceremoni för alla fordonsägare av både små privatbilar och stora lastbilar. Enligt en välkänd berättelse har den här Ikonen haft några äventyr under årens gång. Det hände faktiskt en gång att en man från Konstantinopel som var svårt sjuk och riskerade att dö, bad om att få Ikonen hitsänd till sin bostad för han trodde på dess helande kraft. Efter tillfrisknandet sände han tillbaka en identisk kopia och behöll originalet. Förväxlingen blev upptäckt långt senare efter mannens död och kyrkan fick tillbaka den autentiska ikonen. Idag finns den här kopian i Vrissì kyrkan.
|
“Smardàkito”
Den här byn lyckades bevara den säregna traditionella karaktären på bästa sätt och har behållit den ursprungliga aspekten både stadsplanemässigt och arkitektoniskt. Den är belägen i en grön och vacker dal med en fin utsikt över byn “Komi” och Xòburgo klippan. Den har många vattenkällor, ett vackert torg och ligger bredvid ”Sankt Antonios” kyrkan med sin fina kyrktorn. Kulturföreningen har inrättat ett folkmuseum med gamla möbler och husgeråd, flera broderier och jordbruksredskap som dateras till 1500 talet.
“Kardianì”
När vi tar kustvägen som leder till de sydvästra delarna av Tinos som kallas “Èxo Meri”, är "Kardianì" den första byn vi möter. Den är vackert belägen och vattenkällorna finns överallt även inne i husen. Stadsplanemässigt är utformningen anfiteatrisk med en panorama över de närliggande egeiska havsöarna. Där är de arkeologiska fyndigheterna betydande, speciellt när det gäller området vid bergssluttningen kallad “Patèles”.
Här finns en riklig grönska p.g.a. vattenströmmarna. Man kan märka att det finns vattenkällor även inom de enstaka bostäderna. Dessutom kan man beskåda antika arkitetoniska kvarlämnor som bevisar att det fanns mänsklig närvaro på orten. Faktumet är bevisat av de utgrävda kupolformade gravar från den Geometrisca Tiden, samt ett ställe som heter “Polèmou Càmbos”, (krigsfält) mot de nordligate delarna av trakten. Byborna följer den ortodoxa dogmen och deras Katedral heter “Heliga Trefaldighet”, men det finns också en katolskt andel av befolkningen som har två kyrkor, den ena är tillägnad “Jungfru Marias Uppstigande till Himlen” kallad också för “Santissimo” och den andra, “Madonnas Födelse”, som kallas också för “Kiurà”. Befolkningens konstnärliga böjelse är uppenbar i hela miljön och särskilt det sättet man utformar de smågränderna mellan de vackra husen, valvgångarna och alla de marmorklädda offentliga utrymmen osv. Det finns två kulturella föreningar som heter “Den Heliga Trefaldigheten ” respektive “Kardianibornas Broderskap”. Truristerna kan besöka en taverna och en speceriaffär. Härifrån kan man nå de vackra badstränderna “Giannaki” försedd med en taverna, “Kalyvia” och till sist “Sankt Peter”, som ligger vid en liten kapell.
“Ystèrnia”
Det gäller en av de största och vackraste byarna på Tinos, vid sluttningen av berg “Meroviglia”, som anses vara en balkong över Egeiska Havet med en fantastisk vy till Syros och angränsande öar. Dess namn beror på läget i den yttersta nordvästliga delen av Tinos. (ystero= extremt). Det ligger vid ett marmorbrott och följaktligen använder man sig av den vita marmorsorten för att dekorera alla möjliga ytor både privata och offentliga, dvs torg, gränder, fontäner, trappor mm. Man har dessutom skulpterat de berömda Tinos ornamentala överstycken, reliefter, och olika statyer som gör byn helt vitt. Det centrala torget är tillägnat byns välgörare “N. Glynis” där man rest en staty under den hundraåriga platanen vid färskvattenkällan. Den centrala kyrkan heter “Sankta Paraskevì” är marmorbeklädd både internt och externt och lyser som ett verk av de duktiga inhemska marmorhantverkare. Den här byn kallas också för “konstens vagga”, därför att så många konstnärer föddes här, som ex.vis Antonios Sohos, Lazaros Lameras, G. Kyrarinis, bröderna I. och Fr. Malakatè, bröderna Fytali, et.al. Det finns också ett museum som ställer ut några av de ovanstående artisternas verk.
Den kulturella föreningen ger ut en tidning som heter “Ta Ysterniòtika” som startades 1983 . Dessutom, organiserar den några kulturella evenemang för att sprida den lokala kulturen och traditionen. Det finns många kaffeer en epeceriaffär, en taverna, några uthyrningsrum och flera marmorverkstäder. Vidare kan man hitta ett gångstråk som leder till stranden vid namn “Skinaki”, som har sina egna fisktavernor och uthyrningsrum. Mot norr, på väg till byn Pyrgos ser vi en rad väderkvarnar som påminner oss om dåtidens pre-industriella verksamet med export av mjöl. Dessa kvarnar har fått sitt Kulturmärkes-status erkänt av den grekiska staten. I byn finns det en till kyrka till minne av den återfunna Heliga Madonna Ikonen när, den blev stulen någon tid efter uppfinnandet.
GEORGIOS VITALIS
Han är född 1840 i “Ysternia” och pappan var Arkitekt. Han studerade vid Konstakatemin i Atèn. Efter examen som han fick med bästa betyg, efter sju års studier, fortsatte han vid Munchen Konstakademin där han fick en professur. Han föredrog, dock, att återvända till Grekland och speciellt till ön Syros, där han grundade en skulpturateljé. Där skapade han flera konstverk för öns huvudstad “Hermoupolis”, som till exempel Sankt Nikola kyrkans altare. Han jobbade med marmordekorationerna för det Kungliga Slottet, samt med många patriziervillor i Atèn. Det blev faktiskt så att den dåvarande Grekiska republikens President Charilaos Trikoupis, uppskattade honom så mycket att han frågade honom alltid när det gällde konstverken som skulle pryda och förbättra den offentliga miljön i Atèn. Georgios Vitalis skapade statyn föreställande den Engelska politikern och Greklandsvännen, Gladstone, som finns ännu idag utanför Atèns Universitet.
LAZAROS SOHOS
Lazaros Sohos från “Ysternia” var född 1862. Redan som en 14-årig pojke startade han sina studier vid Konstakademin i Atèn. Efter examen i 1881, flyttade han till Paris tack vare stipendiet som han fick från Tinos Madonnans Kulturella stiftelse. Där studerade han vid Konstakademin i Paris och blev mycket känd, också för att ha skapat en egen skulpturateljé, som snart blev en träffpunkt för dåtidens bästa konstnärer.
Inspirationen till sina skapelser fick han från den grekiska historien och naturen. Han påverkades av den stora franska skulptören Rodin och ansågs som romanticismens anhängare. Han har varit en välkänd konstnär och fick inte mindre än 17 priser i konsttävlingar. Under år 1905, tillsammans med Lazaros Fytalis, företog han restaureringen av det antika monumentet kallat “Cheronia Lejonet” medan han samtidigt var inspektör för restaureringen av den Arkeologiska delen av Antikens Olympia. År 1908 blev han professor vid Konstakademin i Atèn men tyvärr dog han ganska snart därefter, i en ålder av endast 49 år.
ANTONIOS SOHOS
Han kommer också från “Ysternia” där han föddes 1888 och dog i Atèn år 1975. Han kom från en familj med konstnärliga anor och studerade vid Konstakademin i Atèn. Efter examen flyttade han också till Paris och läste vid Konstakademin där, tack var ett stipendium från den Grekiska Staten. Han deltog i flera konstnärstävlingar och ofta blev han acclamerad och prisbelönad. Han undervisade i marmorskulptur mellan åren 1926 och 1953, vid Atèns Konstakademi. De sista åren skapade han träskulpturer som finns utställda i Madonna Stiftelsens Galleri, kring gården av Madonnakyrkan. Där kan man också se några andra konstverk han skapade både i Grekland och utomlands.
LAZAROS LAMÉRAS
Skulptören kommer från en konstnärsfamilj och föddes i “Ysternia” år 1918. Lameras har varit påverkad av den tiniensiska omgivningen och särskilt den största skulptören av de alla, den tragiska Giannoulis Chalepàs. Han har studerat vid Konstakademierna i både Atèn och Paris, där han blev mycket känd. Han är den första abstrakta skulptören i Grekland, där han designade och tillverkade stora monument, byster och statyer, varav den mest kända är gjord i koppar och är 5,5 meter hög. Den är kallad “Vaktpost”, och den finns i Kalpaki (nära staden Giannena, i norra Grekland).
BRÖDERNA MALAKATÈ
Bröderna Jakob och Franciscus Malakatè kommer från byn “Ysternia” och har varit välkända marmorskulptörer. De grundade den första skulpturateljén i Atèn, som fungerade som konstens vagga för flera av dåtidens skulptörer. Den första av bröderma skapade nästan all konstnärlig utsmynkning för de Bayeriska arkitekternas byggnadsverk, vilka var verksamma i Atèn och drog sig hit under de första självständighetsåren av den nyblivna grekiska staten. Därför har han belönats av den grekiska staten med medaljen “Frälsarens Silverkors”. Den andra brodern var en utomordentlig marmorskulptör.
FRATELLI FYTALE
(Georgios, Markus, Lazaros, Ioannis och Charalambos)
Alla fem bröderna föddes I “Ysternia” f.o.m. 1820. Deras far var marmorskulptör och följaktligen fick de samma yrke. De grundade en skulpturateljé i Atèn, som fungerade ganska länge som en konstens vagga för flera av dåtidens konstnärer (1840-1878.) Alla fem bröderna var kända skulptörer och de kompletterade varandra. Man kan finna flera gravmonument och marmorstatyer vid den centrala kyrkogården i Atèn, medan det mest berömda verket heter “Jesus med lammet” och skapades av Georgios (Fytalis). |
“Giàdos”
Giados är en charmig liten by i trekantig form vid bergsslutntingen av “Kehrovouni”, med en fin utsikt till närliggande områden. Bykyrkan heter ”Sankta Anna” och den byggdes på bergstoppen, välsynlig från alla håll. När skyddshelgonet firas under sommaren, samlas det många troende och invånarnas gästfrihet gäller alla pilgrimer. Nära vattenkällan i den närliggande gröna dalen finns de vackra tvättstugor, tipiska för hela ön Tinos.
“Kèchros”
Den här byn har också en trevlig miljö med sina vitkalkade småhus och kyrkan tillägnad “Jungfru Maria” (Myrtiotissa) med ett särskilt vackert kyrktorn i byns centrum. Förr i tiden sysslade invånarna mestadels med saddeltillverkning för hästar och mulåsnor. De blev också kända inom konditoribranschen, mestadels i Atèn.
“Mèssi”
Bynamnet betyder mittpunkten eftersom det ligger vid femvägskorsningen som leder till alla riktningar och den heter faktiskt “Pentòstrato”. Det finns valvprydda småhus ett fint litet torg och kyrkan heter “Änglar Taxiarchi”. Här har det funnits Sankt Franciscus klostret som är förvandlat till jordbruksmuseum. Det finns också några tavernor och konditorier samt en väldigt aktiv kulturell förening.
“Steni”
Byn är väldigt central och ligger nedanför berget Tsiknias. Invånarna är både katoliker och ortodoxa och har levt i en fredlig samexistens under flera århundranden. Den ordodoxa Katedralen heter “Sankt Antonios” och finns i grannskapet vid namn “Kamari”. Det handlar om en mycket gammal kyrka som har både altaret och biskopstronen i snidat trä. I den lägsta delen av ”Stenì” finns den katolska kyrkan av Sankt Nikolaos som är vacker och nyrenoverad. Byns vackra traditionella hus bland de små marmorklädda gränderna är försedda med valvade gångar som genomkorsar hela byn och finns i huskropparnas bottenvåningar. Här har man skapat ett daghem, en grundskola, en vårdcentral, två speceriaffärer, en slakteri, en elektrisk verkstad och en bilverkstad. Här kan man finna andra centrala funktioner, som tavernor, kaffeer och två kulturella föreningar som heter “Tsiknias” och “San Antonio.” I det lilla folkmuseet finns flera föremål ändå från 1700 talet, särskilt jordbruksredskap och husgeråd. Här föddes några av öns mest kända idrottsmän som t.ex. Fr. Alvertis.
“Potamià”
Nedanför “Steni” i den vackra dalen med utsikt över ön Mykonos och havet, nedanför “Tsiknias” berget finns det den gröna byn Potamià som har några strömmar och följaktligen vattenkvarnar uppradade längs vattenströmmen i den närliggande dalen. De tättplacerade husen lämnar ett stort utrymme, i mitten av byn, för den stora kyrkan som är tillägnad “Jungfru Maria av Carmillo.” Byn är nästan avfolkad och de få kvarvarande invånarna sysslar mestadels med jordbruk. Byn lever sitt liv mestadels under sommaren med anledning av de religiösa festerna som äger rum där och är anordnade av den lokala kulturella föreningen. Här kan man starta färden till de fina små badstränderna som heter “Santa Margarita” och “Faneromeni”.
“Myrsini”
Längs vägen som leder från byn “Steni” till “Livada” kusten, möter man byn “Myrsini”, som omges av en äkta traditionell atmosfär. Bykyrkan är kallad “Jungfru Marias Bebådelse” och är en trefaldig basilika med grandiös och imponerande struktur. I byn finns två tavernor och en diversehandelaffär. Vill man bestiga berget “Tsiknias” upp till det lilla kapellet av Profeten Elias, brukar man starta härifrån.
“Falatados”
Den näst största Tinos by efter “Pyrgos” är Falatados, som började existera redan från 1400 talet. Den har den typiska utformningen av en Tinosby med de karaktäristiska små marmorbeklädda gränderna bland de tättplacerade huskropparna i ett intrikat mönster. Invånarnas organisationer anordnar folkfester av jordbruks- och religiös karaktär. Man kan besöka följande kyrkor: Katedralen av “Den Heliga Trefaldigheten” med en stor och imponerande kupol, “Sankt Johannes Teologen”, med en kullerstensmosaik som byggdes år 1902 och en tredje kyrka utanför tätorten, som heter “Theoskepasti” och är skyddad av en klippa. Här finns det olika kaffeer och restauranger med husmanskost, samt några små livsmedelsaffärer. Dessutom, finns det två konstgallerier för modern konst, den ena inhyst i den gamla skolbyggnaden och den andra som heter “Utställningarnas hus” i ett restaurerat hus. Den mest välbesökta festen är utan tvivel rakì-tillverkningsfesten som kallas för “rakìtziò”, som äger rum i början av september månad i gamla skolgården med mycket mat, rakì, och folkdans för alla närvarande för att fira premiären för den här starka drycken.
“RAKITZIÒ” (rakì premiären)
Ordet "rakitziò" betyder rakiframställningslokalen som vanligen finns på bottenvåningen av böndernas traditionella tiniensiska bostäder. Den starka alkoholdrycken kan jämföras med den italienska grappan och kommer från det indiska ordet ”orak”. Efter vindruvornas skörd och pressning till vindruvssaft som sen förvandlas till vin, tar man de återstående rester dvs skalen som har hunnit jäsa och distillerar man dem i stora kopparkärl som kokar över öppen eld. Ditilleringskärlen rymmer vanligen mellan 40-120 kg. Från ångan som bildas och kyls ner genom ett intrikat system med tuber och koniska redskap, kommer den första rakì och rinner ner till en speciell behållare. Den första rakì som kommer ut är väldigt starkt och brukade användes av bönderna istället för ren sprit och även för medicinska ändamål. Lägg märke till att man måste skaffa sig distilleringstillstånd från de berörda lokala jordbruksmyndigheterna. I fortsättningen, kommer den andra omgången rakì som är färdig att konsumeras av publiken. Festen som kallas för “rakì premiären” firas i början av september varje år i byn “Falatados”, som samlar alla finsmakare från hela Tinos för att dricka, äta och dansa de traditionella danserna till en orkester med violiner i spetsen.
|
“Koumàros”
Koumaros är en liten by nedanför den imponerande skuggan som kastas av Xoburgo- fästningen, vid kullen “Fourka”, med utsikt över den bördiga dalen av de centrala Tinos trakterna. En gammal gångstig leder upp till Xòburgo citadellet. I byn finns det ett kaffè som fungerar enligt “self-service” principen. Nära Koumàros kan man hitta ruinerna av ett gammalt nunnkloster skapat av Ursulinerna och en gammal kyrka tillägnad Sankta Angela, grundaren av densamma.
“Volax”
Byn Volax landskap är något unikt för hela ön men också för hela Europa. Byns omgivning är strödd med enorma runda granitklippor som har fått utstå miljoner års väderpåverkan av sol regn och vind. Narurkrafterna har utformat en utomjordisk miljö som liknar en främmande planet. Själva byn Volàx är kompakt och de vitkalkade småhusen har blomstrande trädgårdar. På bottenvåningarna sitter hantverkare och tillverkar korgar som sen säljs till de förbipasserande turisterna. Det finns också en utomhusteater, skapad nyligen bland de vackra klipporna där man organiserar teater och musik föreställningar under sommarmånaderna, där man håller den årligen återkommande Tinos festivalen. Dessutom finns det ett litet folkmuseum och några tavernor och kaffeer för turisterna.
DET GEOLOGISKA FENOMENET AV "VOLAX"
Det ovanliga geologiska fenomenet av byn “Volax” ger också sitt namn till byn. Ordet “volos” på grekiska betyder sfär. Det gäller faktiskt de avrundade granitklipporna som dominerar den enastående miljön. Vetenskapen har försökt förklara tillblivelsen av dessa avrundade former och spekulerat om att i början fanns det kompakta granit massor som har delats sinsemellan p.g.a. korrosionen och vidare har de mindre bitarna med hjälp av temperaturändringar, fuktigheten, vindarna och solsken, f ått sin slutliga form. Det finns dessutom en mytologisk tolkning som säger att slaget mellan Titanerna var orsaken till fenomenet. Till sist säger många att det var meteoriterna som föll på jorden eller att stället var ursprungligen ett havsbotten. Vad den än kan ha varit, har miljön blivit häpnandsväckande originell och många turister står mallösa framför det beundransvärda resultatet. |
“Xynàra”
Den här byn ligger precis nedanför Xòburgo klippans norra sida, mellan pinjeträden och palmer med vackra gamla hus kantade av två katolska kyrkor på ömse sidan om byns tätbebyggelse. Kyrkorna är kallade Madonna del Rosario (Den katolska Biskopens Säte) och Apostlarna Peter och Paul. Under medeltiden fungerade byn som administrativt och kommersiellt centrum för hela Tinos. Den imponerande byggnaden som finns vid entrén, har ursprungligen varit Tinos Biskopsstift och har för några år sedan fungerat som Xòburgo kommuns huvudbyggnad. Den kallades faktist “Biskopens Palats” och innehöll en stor studiesal för dåtidens katolska blivande präster, seminaristerna. Idag har man samlat här de omfattande arkivhandlingar som tillhörde alla katolska församlingskyrkor på Tinos samt ett kyrkomuseum med föremål från alla de 23 katolska församlingar från både Tinos och de närliggande öarna.
DEN KATOLSKA BISKOPSSTIFTENS ARKIV PÅ TINOS
Den första byggnaden man träffar när man kommer till byn “Xynàra”, är “Den Katolska Biskopens Palats”, där man förvarar biskopsstiftens arkivhandlingar. Förutom de kyrkliga dokumenten, har man förvarat material om levnadsförhållanden på ön Tinos under flera århundranden. Den äldsta handlingen man har hittat dateras till år 1390 och man har hittat flera dokument som sträcker sig till nutid. Arkivhandlingarna kompletteras kontinuerligt.
Arkiven är uppdelade i flera sektorer som t.ex:
● Biskopsstiftelsens arkiv, som handlar om relationerna mellan Rom, Biskopen av Tinos, de lokala myndigheterna och den Grekiska Staten samt korrespondensen mellan de olika Biskopsstiftelsen.
● Församlingsarkiven. De här arkivhandlingar innehåller koder och dokument från Tinosbyar som anförtroddes församlingsprästerna från familjer och gällde fast egendom och historiska dokument av religiös och värdslig natur.
● Rättsliga dokument inneffattande framför allt lagfarter samt tvistärenden mellan olika invånare under det Venetianska och Turkiska styret. Förutom ovanstående handlingar, innefattas också motsvarande handlingar från öarna Mykonos, Andros, Chios, Lesbos och Samos. Arkiven sträcker sig också till rätten på Kreta (1580-1610), Sultanens olika dekret osv. Arkiveringen har katalogiserats t.o.m. år 1850 och är tillgänglig till allmännheten. Klassificeringen utökas kontinuerligt för att innefatta dokument som kommer senare än det datumet. |
“Loutrà”
Bynamnet kommer från varmbaden som fanns där en gång. Byn är lummig och vimlar av fruktträdgårdar med citrusfrukter. Under flera århundranden, har Loutrà varit ett religiöst och kulturellt centrum med två olika kloster tillhörande Jesuiterna respektive Ursulinerna som startade när Xòburgo citadellet slutade fungera som öns fästning, i början av 1800 talet. På bottenvåningen av Jesuiternas f.d. Kloster fungerar idag ett folkmuseum med jordbruksmaskiner och redskap från 1800 och 1900 talen och särskilt de som hade att göra med vinframställning, olivoljeproduktion, rakibryggningsredskap och andra kvarlämnor från själva klosterlivet samt undervisningsmaterial till prästskolan som fungerade där. I Loutrà finns det också kyrkan av “Sankt Josef” i en blandad stil mellan barock och nyklassicistism som, tyvärr, är i behov av omfattande restaureringsarbeten. När det gäller Ursulinnunnernas kloster finns det en utställning av handarbeten samt böcker och undervisningsmaterial samt musikinstrument som förvarades i klostrets skola. Den inhemska kulturella föreningen organiserar sommarevenemang i Loutrà.
URSULINERNAS KVINNOKLOSTER
När klostret grundades, hade man stora framtidsplaner angående den kulturella och sociala verksamheten. Den var tilltänkt som anstalt för föräldralösa barn, internat med grundskola och gymnasieverksamhet, franskspråkig lärarhögkola mm. Institutionen innefattade också yrkesskola för mattvävning. Höjdpunkten av verksamheten nådde klostret i slutet av 1800 talet, då antalet kvinnliga elever på internatskolan var 300, som kom från hela Grekland. Under andra världskriget slog de flesta skolorna igen och begränsades endast till undervisning på grundskolenivå, som fortsatte till år 1980, medan vävskolan fortsatte till 1990. Idag står den imponerande gamla skolbyggnaden kvar, men den är tom trots, att den är delvis restaurerad. |
“Skalàdos”
Bynamnet kommer från ordet skàla=trappa, och den är faktiskt trappformad på en bergssluttning med en unik utsikt över de närliggande trakterna. Byn har några vackra gamla såväl som nyare byggnader samt ett kaffè och en taverna.
“Kròkos”
Den här byn bär namnet av en växt, den välkända krokos (=saffran). Den ligger vid en bördig dal, som lämpar sig för en trevlig vistelse och man kan få någon förfriskning, innan man når byn Kòmi. Författaren och filosofen Markakis Zalonis, som skrev “Tinos Historia” från 1809, föddes i den här byn. Här hittar man kaffeer och tavernor som är mycket pittoreska.
“Monastìria”

Det gäller en helt övergiven bosättning, som ligger i ruiner och liknar ett friluftsmuseum. Den vackra restaurerade katolska kyrkan av Sankt Josef dominerar de intressanta ruinerna och kommer i konstrast med omgivningen.
“Sklavohoriò”
Den här lilla byn är mycket vacker och ligger lite uppför föregående byn, Monastiria. Den är nästan gömd från de närliggande byarna, men har en enastående utsikt till norra delen av Tinos och speciellt byn som heter “Agàpi”(=kärleken). Bykyrkan heter “Den Heliga Trefaldigheten” och de gamla marmorklädda tvättstugorna har byggts år 1821 och har en status av byggnadsminnesmärken. Den här pittoreska byn är den stora grekiska målarens Nikolaos Gisis födelseort, och man kan besöka huset där han föddes. Sklavohoriò är den enda ortodoxa byn i sin omgivning.
NIKOLAOS GISIS
Han var född 1842 i byn “Sklavohoriò”, Tinos. Han började skissa och måla sen han var ett litet barn. I 1850, när familjen flyttade till Atèn, trotsade han faderns vilja att lära sig yrket för att ta över familjens snickarverkstad och började med konstundervisning vid Tekniska Högskolan i Atèn, tack vare moderns stöd. Enligt bestämmelsena, fick man vara minst 12 år gammal för att komma in i Atèns Konstakademi och lilla Nikolaos var endast åtta år gammal! Därför förfalskade man hans födelsedokument, som visade honom vara fyra år äldre och, på så sätt, fick han inträde till Konstakademin där han utexaminerades år 1861. År 1865, tack vare ett stipendium från Madonnakyrkans Kulturstiftelse, började han sina studier vid Konstakademin i Munchen som varade i ytterligare sju år. Där var hans talang mycket uppskattad. Efter återkomsten till Atèn 1872, har Gisis skapat en konstateljé, men var tvungen att återvända till Munchen efter knappt två år, för att det var en förpliktelse han hade gentemot den tyska institutionen. Dessutom var han tvungen att följa termerna som rådde för det egna stipendium. Efteråt, valdes han som ordinarie professor vid Konstakademin i Munchen i 1888. Han dog i december 1900, och sörjades av hela den grekiska kolonin och alla konstintresserade i Bayern.

Den primära inspirationskällan för Gisis är människan i en idealiserad miljö, familjelivet och barnens värld. Dessa ämnen sysselsatte honom och där visade han sina starka punkter, på ett ömt och kärleksfullt sätt. Tillsammans med vännen, konstnären Nikifòros Lytras, reste Gisis runt i Mellanöstern och blev påverkad av historiska och arkeologiska ämnen, som ett av hans mest kända verk bevisar: den föreställer en kvinnlig figur som spelar lyra. Under sina sista levnadsår, började den existentiella ångesten att plåga hans själ och därför började han måla religiösa ämnen. Under den här tidsperioden, spelar omgivningen en mindre roll, medan ljus och skugga spelar den avgörande rollen i hans måleri. Bland de viktigaste av hans verk, hittar man “Den hemliga skolan” och “Kyssen”. |
“Agàpi”
Agapi är bland de mest välkomnande traditionella byar på Tinos, situerad i en bördig dal. Man kan beundra huskonsten, de lummiga trädgårdarna, de smala pittoreska marmorklädda gränderna och vattenkällan inom byns gränser, medan, i grannskapet kan man finna duvslag och vattenkvarnar. Kyrkan av “Sankt Agapitòs” ger sitt namn åt byn. Härifrån, kan man nå klostret som heter “Madonna Vourniotissa.” Här finns en taverna och ett kaffè.
“Peràstra”
Namnet Perastra betyder “passaget” därför att det gäller ett passage till nästa centrala by som är “Komi”, med vilken den kommunicerar genom ett gammalt gångstig som kantar den lilla ån, som rinner genom dalen. Den graciösa bosättningen har flera stenbroar och några övergivna vattenkvarnar som ligger utefter det rinnande vattnet. Det finns också några väderkvarnar och duvslag.

“Komi”
Längs samma bördiga lilla val, som heter “Livadi”, möter man byn Komi en av de största och livligaste byarna. Byn är självförsörjande när det gäller grönsaker och livsmedel i stort. Den är dessutom i stånd att försöja de närliggande byarna. En promenad längs de smala gränderna är mycket trevlig. Man ser de små torgen och barnlekplatserna och kan beundra den stora katolska kyrkan av “Sankt Johannes”. Här är produktionen av kronärtskockor så omfattande, att man organiserar en särskild fest i början av maj månad varje år, i den lokala kulturella föreningens regi. I byn kan man hitta en taverna, ett kaffè och en livsmedelsaffär.
ARTICHOKE FESTIVAL
Betydelsen av odlingen av den här välsmakande grönsaken, kronärtskockan, är stor för Tinos och bevisas av “Kronärtskockors-festen” som firas i början av maj under senare år. För ändamålet, skänker de inhemska odlare ungefär 5.000-10.000 kronärtskockor till festorganisatörerna och husmödrarna av byn Komi, som tillagar dem på olika sätt för att konsumeras av festdeltagare. Några dagar före festen, börjar man skala, rensa och tillaga grönsakerna enligt många traditionella recept. När folk kommer till festen på kvällen, får de olika varianter av kronärtskockosrecept. De presenteras som inlagda i olja och vinäger, fritterade som “papoutsàkia” (tofflor), “à la polìta” (med ägg och citronsås), med fisk eller kött, i sallader osv. Senare på kvällen, fortsätter festen med dans till levande musik, som varar till gryningen. |
“Kato Klisma”
Byn ligger i början av den bördiga dalen och miljön är en av de bästa på ön. Kyrkan heter “Sankta Anastasia” och är mycket intressant i sig, men också därför att den ligger övanpå ruinerna av en gammal kyrka och några oljekvarnar.
“Aetofolià” (= falkens näst)
Den här byn har fått sitt namn från det avlägsna och karga stället där den byggdes, som faktiskt liknar en falkens näst, på toppen av ett berg mot norr, vid namn “tou vorià to vounì“, på grekiska. Husarkitekturen har behållit sin särskilda karaktär, som gynnar den panoramiska utsikten till dalen av “Kàto Mèri”. Den nya vägen som har anlagts, förenar byn med de mest avlägsna ställen på Tinos landsbyggd, de så kallade “Exo Meri”: Man kör förbi ett ställe som heter “Tis kòris o pyrgos” (Ungmö-tornet), där det finns några ruiner av en av antikens bosättningar. Sedan 2009, har man i Aetofolià byggt om ett hus och förvandlat det till Museet över Keramikkonsten: Det är en filial av det centrala Keramikmuseet, som finns i Atèn. 
“Karkados”
Den här lilla byn har tidigare hetat “Halkàdos”, ett namn som kommer från det grekiska ordet för koppar (=halkòs) då det fanns en koppargruva i närheten. Här finns församlingskyrkan som heter “Sotiras” (=Kristus Frälsaren) med en svagt lutande kyrktorn, som folk kallar för “det lilla Pisa tornet”.
“Kallonì” (=Skönhet)
Den lilla byn ligger vid gränsen till Komi dalen och var tidigare kallad för “Kellià”, p.g.a. några munkceller som fanns där. Här kan man beundra en av öns största och viktigaste kyrkor tillägnad “Sankt Zacharias”, med en vacker kullerstensmosaik. Dessutom kan man besöka klostret tillägnat “Aghia Ypakoì” (=lydighet). Den viktigaste bondfesten här firas med anledning av grisslakten, som givetvis förekommer på flera andra ställen på Tinos, men här får den sin fulländade form. Här har man den intressanta Karnevalsfesten, under den sista söndagen av karnevalens treveckors-period, när man eldar upp karnevalsdockan. En gång i tiden, fanns det också en yrkesskola för textiltillverkning. Vägen som leder från Kalloni till de angränsande byarna, har redan lyckats nå huvudvägen mellan hamnstaden o Pyrgos. Turisterna kan besöka ett kaffè, en taverna och en livsmedelsaffär.
GRISSLAKTENS FEST 
Under hösten eller tidiga vintern, organiserar de olika byarna på Tinos de välkända ”grisslaktens fester”. Tillvägagångssättet av den här gamla anan är lång och angår inte bara den berörda familjen men andra familjer, grannar, vänner och även hela byn. Några dagar före grisslakten, samlar kvinnorna alla kryddor som ska behövas för tillredningen av köttet och blandar dem med salt, medan storstädning av huset, gården och grisstian pågår. Männen samlar ved för elden som ska behövas för olika ändamål. Under slutet av oktober när temperaturen sjunker och regnet börjar, bestämmer bönderna datumet när grisslakten ska äga rum. Grisens vikt är en prestigefråga för ägaren och betyder stor succé, när man har lyckats få ett djur som överstiger 200 kg, så att köttproduktionen ska räcka till för att fylla hela familjens köttförråd under ett helt år. Slakten börjar mycket tidigt på morgonen med hela byns närvaro eller medverkan. I början önskar alla familjefadern att grisen ska vara “väl-äten”. Familjens unga flickor bjuder deltagarna på rakì, tillsammans med katrinplommon, mandel, nötter och godis. I fortsättningen bär man ut djuret och dödar den. Elden används för att halstra skinnhåret och sen hänger man det oslaktade djuret högt på en krok, för att först ta bort skinnet och sen inälvorna, som ska stekas av husmodern för att bereda en första måltid till gästerna. En del av köttet mals till färs, som ska fylla korvskinnarna tillsammans med de typiska kryddorna för tiniensisk korv. En annan del blir till “Louza” (torkad vin-skinka, som får sitt namn från det italienska ordet ”lonza”). Fettet blir smält och används, istället för smör, till matlagning under vinterperioden. Middagsgästerna är alla de närvarande vänner och grannar, med familjefadern och byprästen i spetsen. På bordet har man brett fina rena dukar och man bjuder också på olika sallader, tinos-typiska runda ostar, oliver mm. Allt sköljs ner med hjälp av del lokala vinet och alla i det lilla sällskapet blir glada. Ibland, bjuder man också in nägra musiker som börjar spela dansmusik för att folk ska kunna dansa. Den här glada lilla festen upprepas av andra familjer i samma, by under de första vintermånaderna. |
“Platià”
Byn “Platia” ligger vid vägen som leder till storbyn Pyrgos och har en fin utsikt över “Panormos” hamn. Församlingskyrkan heter ”Madonnans födelse” och är mycket vacker och intressant för sina marmor reliefer. Det finns också ett monument till "Panormos" traktens invånare som stupade i kriget, vilket är skapat av skulptören Michael Couscouris och en utställning av religiösa böcker och gamla kyrkliga föremål, vid den centrala kyrkan.
“Venardados”
Innan man kommer till byn “Pyrgos”, möter man byn “Venardados” som har en amfiteatrisk form, och gamla traditionella hus vid en vattenkälla. Församlingskyrkan heter “Sankt Johannes Teologen” och har en mycket fin altare i skulpterad marmor. De post-bisantinska ikonerna är gjorda av kantorn Nikolaos Gaitis, som är härifrån trakten. På ett kort avstånd, finns det en till kyrka tillägnad “Aghios Fanourios”, gömd under skuggan av träden. Kyrkan drar stora folkmassor av pilgrimer, när den firas. Den här byn är födelseort till konstnärerna Giannoulis Koulouris och Manolis Voulgaris, samt till den klassiska dansösen Lili Berdè. En gång i tiden, fanns det också en skräddarskola här vars kvinnliga elever kom från den närliggande byn av Pyrgos.
“Marlàs”
Marlàs ligger vid en bergssluttning, en bit utanför byn “Pyrgos” och har en fin utsikt över denna by. Den här vackra byn har behållit sin traditionella arkitektur och den välkända kyrkan, som är tillägnad “Aghioi Anàrgyroi”, har rika marmordekorationer. Över kyrkans huvudingång finns det en marmorplatta med en relief som symboliserar de två helgonen, som var läkare. Den föreställer en orm som är svept omkring det heliga korset; den här figuren återfinns i antikens föreställningar av den hedniska guden Asklipios (Esculapius). Figuren är enastående för hela Grekland. På ett närliggande område har man upptäckt två Mykenska gravar, bredvid klostret av “Kyra Xèni”. Förutom Kyra Xèni klostret, finns det ytterligare ett som heter, “Sankta Tecla”, in en fridfull och skön miljö. Här fanns det, för en tid sedan, ett skiffer och ett talk-brott.
“Mamàdos”
Den lilla byn Mamados finns på den yttersta punkten av öns nordligaste delar och utsikten över sundet mellan öarna Tinos och Andros är unik. Atmosfären här är ren, beroende på de ständiga vindarna och de vackra små husen med tillhörande trädgårdar är byggda vid de små slingriga gränderna som är marmorbelagda. Den kulturella föreningen av Marlas-Mamados organiserar intressanta sammankomster.
“Ismael”
Den här byn är helt övergiven, därför att invånarna flyttade till just “Marlas” och “Mamados”, medan den sista någonsin övergav sin bostad redan under 1968.
“Pyrgos”
Den största och kulturellt viktigaste byn på Tinos heter Pyrgos. Den har fått sitt namn av ett medeltida venetianska torn, som hade funnits här, enligt ett skriftligt dokument från 1500 talet. Byn omringas av bergiga trakter och kännetecknas av ett välutformat stadsplan med många vackra traditionella tiniensiska hus. Dess rykte beror huvudsakligen på de berömda konstnärerna som var födda här, som Giannoulis Chalepas, D. Filippotis, N. Lytras och många fler. Den konstnärliga traditionen framhävs i de vackra husfasader som är försedda med marmoröverstycken. Vidare finns det olika marmor-reliefer längs gator, kyrkor, fontäner och torg. Ortens konstnärer har utnyttjat sitt privilegium, nämligen att förfoga över en fin råvara, den vita och gröna marmorn som finns på de närliggande marmorbrotten och har skapat en by som kallas för ett ”frilufts-museum”. Här kan man faktiskt besöka “Panormos konstnärernas museum”, skulptörerna Chalepàs och Lytras bostäder, de lokala marmor-hantverkarnas ateljéer, det centrala torget med den marmorprydda fontänen och den hundraåriga platanen och slutligen de imponerande kyrkorna av “Sankt Nikolas” och “Sankt Dimitrios”, som innehåller flera konstverk i marmor.
Pyrgos kyrkogård presenterar ett stort intresse, med sina marmormonument oc h grav- skulpturer. Det finns en mycket välkänd Yrkesskola för marmorhantverkare, som är den enda existerande i Grekland. All eftorderlig infrastruktur för turistnäringen finns i byn som ex.vis restauranger, kaffèer, livsmedelsaffärer och konstgallerier vid sidan om antikvitetsaffärer, uthyrningsrum etc. En av de största sevärdheter är ”Museet för Marmorkonsten”.
GIANNOULIS CHALEPAS
Han föddes i Pyrgos 1851. Hans far var marmorhantverkare och han fick ärva hans talang som uppenbarade sig tidigt. Efter gymnasiestudier i Syros och, trots att föräldrarna önskade sig att han skulle bli affärsman, övertygade han dem att låta honom läsa vid Konstakademin i Atèn under perioden mellan 1869 och 1872. Lärarna där var mycket imponerade av hans konstnärliga verk och han fick sin examen i marmorskulptering med högsta betyg. Ett år efter examen, fick han ett stipendium från Madonnakyrkans Kulturstiftelse och skrev in sig vid Konstakademin i Munchen där han utexaminerades 1876. Så snart han återvände till Atèn, startade han sin marmorateljé i stadens stadskärna, där han skapade det första berömda verket “Satyren som leker med Kärleken ” och fortsatte med den allra bästa skapelsen, ett gravmonument föreställande "Den sovande ungmön”, som fortfarande finns på det ursprungliga stället, dvs Atèns centrala kyrkogård. Under 1878, drabbades han av ett nervsammanbrott, som orsakade stora raseriutbrott. Vid dessa tillfällen, förstörde han flera av sina marmorskulpturer, medan han försökte ta sitt liv, flera gånger. På den punkten slutar den mest kreativa perioden i hans liv.
Det som händer näst är det mest dramatiska avbrottet i hans konstnärliga verksamhet. Han behandlades av många specialister i Grekland och utomlands, med ringa resultat och därför ansåg föräldrarna att den bästa lösningen var att spärra in honom på mentalsjukhuset på ön Corfù, där man förbjöd honom att ska pa såväl skulpturer som skisser. Man ansåg, nämligen, att konsten skadade hans psyche och såväl institutionspersonalen som läkarna förstörde alla hans konstverk. Samma situation upprepades när han återvände till hembyn Pyrgos, där hans mor förbjöd honom att syssla med konsten. Det gick så långt som att modern förstörde allt han skapade. Det gällde både lera, gips och även skisser. Efter moderns död 1916, hade Chalepàs hunnit känna en distans till den egna konsten och därför blev han en enkel fåraherde som var stigmatiserad som byfånen och han vandrade omkring i Pyrgos trakterna . Trots detta, fick han tillbaka en smula av sina krafter och skapade några keramik skulpturer. Hans penibla situation upptäcktes, lyckligtvis, av några konstkritiker i Aten, som larmade offentligheten och publiken började reagera. Därför tog den grekiska Staten hand om situationen och gav honom det Högsta Konstnärliga Priset år 1927. Den här perioden slutar under 1930 då han återfår del av sin inspiration genom att erbjudas bostad och ateljè av kusindottern i Atèn, där han levde till år 1938. Den här sista perioden är, olyckligtvis, mindre produktiv, i jämförelse till de övriga verksamhetsåren.
Giannoulis Chalepas är en av de främsta representanter av den nutida grekiska konsten. Hans verk bär tydliga klassicistiska spår, men man upptäcker en tendens till abstraktion i de geometriska moderna former han skapade. Ansiktet och kroppen av hans figurer är mycket uttrycksfulla som t.ex. i “Satyren”, “ Medea” eller den mest berömda av de alla “Den sovande ungmön”, som är ett ärofyllt och tilldragande verk såtillvida att det placerar honom i samma nivå som fransmannen Rodin.
NIKIFOROS LYTRAS
År 1832, en till stor konstnär föddes i "Pyrgos": Det var målaren Nikiforos Lytras. Han studerade i Aten, tack vare hans lärares moraliska stöd, när denne förstod att eleven hade en så stor talang. Lytras fortsatte sina studier vid Konstakademin i Atèn och senare ,vid Munchenakademin för de figurativa Konstarterna, tack vare ett statligt stipendium från Grekland. Där blev han mycket uppskattad av sina lärare, som erbjöd honom en lärartjänst i samma Akademi. Han föredrog, dock, att återvända till hemlandet och 1866 blev han professor vid Atèns Konstakademi, där han verkade i hela 38 år, dvs till hans död som skedde under 1904. Han var mycket omtyckt av sina elever för den milda och geniala karaktären. Hans verk var mycket uppskattade både i Grekland och utomlands. Han var en utomordentlig porträttmålare av societeten i Atèn, därför att han framhävde de avbildade personernas innersta karaktärsdrag. Tillsammans med kollegan och vännen Gisis besökte han många länder i mellanöstern och avbildade de exotiska figurerna av befolkningen där. Bland hans viktigaste verk kan man nämna “Julsången”, “Den Badande skönheten” et.al.
DIMITRIOS FILIPPOTIS
Skulptören var född i "Pyrgos" 1839 av en far som var marmorskulptör. Han läste vid Konstakademin i Rom, där han blev mycket uppskattad och prisbelönad vid flera tillfällen. Efter återkomsten till Atèn, startade han sin karriär som skulptör och genomförde flera projekt för den offentliga sektorn i Atèns och andra grekiska städers torg och monumentala byggnader . Den mest kända av dessa verk är “Vedhuggaren”, som finns i parken som omringar Zappeion Megaron i centrala Atèn. Många konstnärer, som hade utexaminerats från Atèns Konstakademi, följde seminarierna som hölls i Filippotis ateljè. Trots detta, prisbelönades han tyvärr endast efter sin död (1919), då han fick det Högsta Priset för Konst och Litteratur.
GIANNIS GAITIS
Han var född i Atèn 1923, men hans familj var från byn Pyrgos. Giannis Gaitis studerade vid Atèns Konstakademi under professorerna Konstantinos Parthenis och Ioannis Filippotis. Efter ankomsten till Paris, kom han i kontakt med alla dåtidens konstnärliga tendenser under 1900 talet. Under åren 1944 - 1984, (dvs till hans död), var han bland de mest produktiva konstnärer i Grekland, därför att han skapade flera än 4000 konstverk och deltog i flera konstutställningar. Han var upphovsman till de välkända figurerna som kallas "de små gubbarna", dvs kostym och hattklädda ”herrar” i en oändlig upprepning, som startade träda fram under 60 talet och kallas för hans “trademark.” Den monotona uppreppningen av dessa figurer, som är klädda i randiga kostymer som ser ut som “bar-codes”, sympoliserar den mekaniska rytmen som råder i dagens samhälle. Målaren var mycket känd i utlandet och man kan finna hans skapelser nästan överallt i världen. En kopia av ett av hans verk finns idag i en av Atèns tunnelbannestationer, i form av några sittbänkar som ser ut som de berömda smågubbarna han skapade. |
YRKESSKOLA FÖR MARMORKONSTEN
Den här yrkesskolan grundades i mitten av 1900 talet i “Pyrgos”, som är en födelseby till många skulptörer och ansågs erbjuda den bästa miljön för ungdomarnas inlärningsprocess inom den ädla konsten av marmorskulptur. De elever som utexamineras här erbjuds möjligheten att läsa vidare vid Konstakademin i Atèn, medan de två som har de bästa studieresultaten kommer in utan att först genomgå inträdesprovet. Den här yrkesskolan är den enda som finns i hela Grekland. Studierna varar i tre år och läroämnen är skulptur, måleri, marmorkonst, krocquis-teckning, konsthistoria och komposition. De utexaminerade kan börja med en frilansverksamhet eller få en anställning hos en av de arkeologiska myndigheterna för att genomföra restaureringsarbeten av marmorkonstverken, (som t.ex. Parthenon et.al.) eller vid utgrävningsställen. Madonnakyrkans Kulturstyrelse har haft en viktig roll i finansieringen av skolans verksamhet, ändå från början. Det finansiella stöde t innefattar t.o.m. skolbespisningen. Det finns andra sponsorer för konstskolan som t.ex. “Tinos Broderskapet i Atèn ”, f.d. Kommunen av “Panormos (Pyrgos) och f.d. Xòburgo kommun (som är numera sammanslagna med Tinos storkommun). I början tillhörde Yrkesskolan för Marmorkonsten Utbildningsdepartementet, men nu tillhör den Kulturdepartementet som finansierar skolans verksamhet varje år. |
"Panormos"
Panormos har alltid varit "Pyrgos" hamn och det ligger på den nordligaste kusten av Tinos. Hanmbyn ligger vid en liten insjö intill en vacker strand, precis framför den klippiga lilla ön av "Planitis", med den historiska fyren. Förr i tiden, var Panormos hamnen en av de största på ön, där man har bedrivit hela handeln vid de yttersta delarna av Tinos. Idag, finns det bara fritidsbåtar och fiskebåtar där. Hamnen är ett trevligt resmål för alla turister för sitt utbud av vackra badstränder, fisktavernor och kaffeer i närheten. (Stränderna kallas för Aghia Thalassa, Kavalourko och Rohari.)
Back to Tinos town & the villages
|